Varför vintertid?

Ikväll blir det mörkt väldigt tidigt. Närmare bestämt drygt en timme tidigare än igår. Sommartiden är över och vi är tillbaka på ruta ett.

När sommartiden infördes 1980 var syftet att utnyttja dagsljuset bättre. Det skulle vara ljust på kvällarna när folk kom hem från jobbet. Man hoppades att bland annat spara energi på de här sättet.

Det visade sig dock vara tvärtom. Den extra timmen ljus under dygnets lediga tid användes för att göra en massa saker, vilken gjorde att energiförbrukningen ökade något.

Det finns en okänd potential i ledighet. En potential som aldrig tas med i beräkningarna när arbetstidsförkortning eller medborgarlön diskuteras. Frihet och ljus är produktivt. När vi är lediga och har ork och energi gör vi saker vi annars inte skulle göra.

Varför inte utnyttja detta fullt ut. Dra ner arbetstiden till ett samhällsnyttigt minimum och förlägga detta nödvändiga arbete till dygnets mörka del? Det vill säga tvärtom mot idag, då det är ljust när de flesta jobbar och mörkt när det flesta är lediga.  Vi kan kalla det ”frihetstid” istället för sommartid och låta den gälla året om.

270 miljarder är ingenting

I går fick Lars Ohly frågan om han visste vad det skulle kosta att införa sex timmars arbetsdag. SVTs utfrågare hävdade att en undersökning visat att det skulle kosta 270 miljarder. Ohly tyckte det lät lite och jämförde med de 100 miljarder som Alliansen sänkt skatterna med.

Det är svårt att uttala sig om siffrorna, eftersom jag inte vet vilken undersökning det handlar om. Jag trrr inte att det på lång sikt skulle kosta någonting överhuvudtaget. Alltså inte ens i strikt ekonomiska termer. Tvärtom.

Jag antar att undersökningen utgår från att produktiviteten skulle sjunka och att alla deltidsarbetande skulle plocka ut pengar istället för att gå ner ytterligare i tid. Och det är långt ifrån säkert att något av det kommer att hända i någon större utsträckning.

Jag tror heller inte att man räknat med att arbetsköparna faktiskt får också får en bättre produkt för det nya högre priset. En friskare, gladare, piggare och mer effektiv arbetskraft. Eller att den ökade andelen fritid faktisk också kommer att vara produktiv i rent ekonomiska termer.

Men strunt i det. Säg att det stämmer på öret. Hur skulle vi ha råd med det?

Säg att vi gör tvärtom som Alliansen (det är alltid en bra utgångspunkt för övrigt). Vi höjer skatterna med 100 miljarder istället. Det skulle påverka lika lite som sänkningen för de flesta. Några hundra mer eller mindre i plånboken.

Då har vi 170 miljarder kvar att fixa fram. Men låt oss först se vad vi får för den summan.

2 timmar om dagen
10 timmar i veckan
Runt 44 timmar i månaden
Ungefär 480 timmar om året
Vi snackar alltså motsvarande 20 dygn av vaken, ledig, utvilad fritid.

Vad skulle det innebära för samhället i stort, om vi bortser från enskilda individer, plånböcker och tid? Det kan vi bara spekulera i. Någonting säger mig att det kommer att uppstå en massa fina bieffekter som till och med i vissa fall är bra för ”näringslivet”.

Personligen kan jag tänka mig att höja skatterna även med resten av summan, alltså sammanlagt, 270 miljarder, för att få råd med det här. Det kommer dock inte att behövas för jag tvivlar på att undersökningen stämmer.

Jag tycker också att de som avfärdar sextimmarsdagen av ekonomiska skäl tar konsekvenserna av sitt resonemang och kämpar för att återinföra tiotimmarsdagen. Eller varför inte tolv? Snacka om att ”ta ansvar för statsfinanserna” och att driva ”arbetslinjen”.

Return of the evil datorteket

Medan Fi och gräsrötter inom MP och V vill korta arbetsdagen har Sossarna en egen lösning. Datorteket.

Ok, riktigt så illa är det inte. Men nästan. Det är ”kompetenslyft”, praktikplatser och sänkta arbetsgivaravgifter. Inga nyheter. Ingen större skillnad mot hur det brukar se ut, varken när Sossarna eller Alliansen har makten.

Arbetsförmedlingen tror att det snart kommer att finnas 220 000 långtidsarbetslösa och det borde ringa en klocka någonstans. Det finns betydligt fler som behöver jobb än vad det finns jobb.

Det kanske verkar logiskt för de flesta, men uppenbarligen inte för alla. För istället för att ta konsekvenserna av detta och sänka arbetstiden inrättas en massa meningslösa åtgärder.

Att exempelvis lyfta folks kompetens skapar inga nya jobb. De spelar ingen roll om vi så tvingar alla långtidsarbetslösa att gå läkarlinjen. Det kommer inte att behövas fler läkare för det. Däremot kommer läkarnas löner att sjunka enligt marknadslogiken om tillgång och efterfrågan, men det är en delvis annan fråga. Det enda som kommer att hända om de långtidsarbetslösas kompetens lyfts är att en grupp arbetare ersätter en annan.

I nuläget finns huvudsakligen två sätt att angripa arbetslösheten.

  1. Att anställa människor inom offentlig sektor. Ingen kan inbilla mig att de skulle vara dyrare för samhället än att låta folk vara arbetslösa.
  2. Att sänka arbetstiden och därmed dela på de jobb som finns. Det var snart hundra år sedan och det är hög tid att göra det igen.

Gärna en kombination av båda. Den enda någorlunda sunda ”arbetslinje” som finns innebär att fler jobbar betydligt mindre.

Så snälla Mona och Thomas. Jag vill inte ha en mildare version av Alliansen politik. Jag vill ha en annan politik. Visa att det spelar någon roll att jag går och röstar. Ni har 39 dagar på er.

Jobba över med Mona

Det är glädjande att gräsrötter inom både Vänsterpartiet och Miljöpartiet fört upp arbetstidsförkortning på agendan igen.

Men jubla inte än. Oavsett hur det går i valet i höst kommer frågan inte att drivas inom överskådlig tid. Partiledningen i både V och MP är emot. Mona Sahlin är inte bara emot. Hon vill att vi ska jobba ännu mer. Som i Danmark. Mona vill dock att vi ska jobba tre år längre medan det danska förslaget innebär en förlängning av arbetsdagen med 12 minuter.

”Vi har blivit väldigt inspirerade av Helles tolvminuterskampanj”, säger Mona Sahlin till Sydsvenskan. ”I grunden är det samma budskap. Vi måste jobba mer för att klara välfärden”.

Är det egentligen någon större skillnad på Mona Sahlins arbetslinje och Alliansens motsvarighet? Allt färre jobbar allt mer medan en växande grupp bildar ett arbetsmarknadens b-lag. En grupp som inte räknas som arbetare men som i praktiken är på jobbet hela tiden. Eller som Slappy White brukade säga:

The trouble with unemployment is that the minute you wake up in the morning you’re on the job

Det är hög tid att vi fördelar arbete annorlunda. Låt alla dela på jobben. Låt alla jobba mindre.

BONUSSPÅR

Sydsvenskans artikel innehåller en märklig detalj. Det står att det danska förslaget om längre arbetsdag ”väntas kosta de danska arbetsgivarna femton miljarder kronor per år”. Sist jag kollade tjänade arbetsgivarna på att arbetarna arbetar. Eller förlåt. Kapitalismens själva idé är att profitera på andras arbete. Det kostar inte arbetsgivarna något. Tvärtom.

Sex riktigt läskiga timmar

I rapporterna från Vs och MPs kongresser finns det en fråga som krossar alla andra när det gäller mediautrymme. Arbetstidsförkortningen. Den skrämmer borgerligheten. Rejält. Och nu vill de att du också ska vara rädd.

Precis som all annan borgerlig politik handlar motviljan mot sextimmatsdagen om att fortsätta ge till de som redan har på alla andras bekostnad. Så här beskriver Carl Schlyter vad som hände i Frankrike när de kortade arbetstiden.

När 35-timmarsveckan infördes i Frankrike sjönk arbetslösheten med tre procent och för första gången på flera årtionden ökade lönernas andel av BNP, medan andelen företagsvinster sjönk något. Här finns förmodligen motivet till att Sarkozy vill riva upp reformen, som 70% av löntagarna anser har höjt deras livskvalitet.

Det handlar alltså om en omfattade omfördelning av resurser i form av tid och pengar. Mindre pengar och mindre kontroll åt arbetsgivarna. Mer pengar och mer tid åt oss andra. Mindre profit åt några få, ökad livskvalitet åt alla andra.

Ta bara den miljon svenskar som idag jobbar deltid. Deras arbetsinsats skulle skulle uppvärderas rejält. En halvtidslön blir plötsligt en tvåtredjedelarslön utan att du behöver jobba en sekund mer.

Klart att det här är läskigt för borgerligheten. Att döma av medieuppmärksamheten är detta till och med läskigare än det faktum att det kommer att sitta ”kommunister” i regeringen i höst. Det vill inte säga lite.

40 38 37 35 30

I helgen beslutade även Miljöpartiet att driva frågan om arbetstidsförkortning. Precis som hos Vänsterpartiet körde medlemmarna över partiledningen. MP nöjer sig dock med 35 timmar.

I Danmark tycker motsvarigheten till oppositionen tvärtom. De vill att danskarna ska vara ännu mer på jobbet än nu. Visserligen bara en timme. Från 37 till 38 timmar i veckan.

Sydsvenskan vill gärna se den här 12 minuter längre arbetsdagen som ett sätt att rädda välfärden. Men det förutsätter ju bland anat att skatterna inte sänks. Dessutom är det inte särskilt svårt att räkna ut vem som tjänar allra mest på att vi jobbar mer.

Det riktigt intressanta med arbetstidsförkortning är dock inte vad som sker på arbetet utan vad som sker när vi inte är där. Det handlar ju trots allt inte om att arbeta mindre, utan om att vara mindre arbetare.

Vad skulle hända under den tid som frigjordes? Om Vänsterpartiet fick bestämma skulle det handla om tio timmar i veckan, alltså mer än en hel arbetsdag.

Vad skulle du göra själv? Återuppta en gammal hobby? Uppfinna något? Spendera mer tid tillsammans med barnen? Engagera dig i en förening? Jobba med något annat än ditt jobb? Idrotta? Renovera huset? Se film? Resa? Bara ligga framför teven och slappa. Fast längre. Möjligheterna är oändliga.

Skulle vi komma mer utvilade och peppade till jobbet? Reproduktion är ju som bekant också en form av arbete. Skulle vi arbeta effektivare om vi var lediga längre?

Det kanske till och med är så att näringslivet skulle tjäna mest på en arbetstidsförkortning. Det finns ju en hel del jobb det går att sköta utmärkt på mindre än åtta timmar om dagen.

Nu väntar både jag och Sydsvenskan på vad Sossarna har att säga. De tycker att Socialdemokratiska ledighetspartiet är ”en riktigt usel idé”. Jag tycker det låter fantastiskt. Eller ännu hellre, Arbetarpartiet mot arbete.

En annan sossekongress är möjlig

Sossekongresen

Just nu pågår en tillställning av stor politisk betydelse. Eller rättare sagt, den borde ha stor betydelse. Sveriges ledande oppositionsparti Socialdemokraterna har samlats för att dra upp riktlinjerna inför framtiden.

Vet inte om jag begär för mycket. Men jag tycker det skulle vara på plats att de presenterade ett alternativ till hur samhället ser ut idag. Om de tänker fortsätta vara lite mindre moderata än moderaterna kan jag lika gärna strunta i det.

Så kom igen nu Mona. Ge mig några raka besked. Var tydlig, fast på precis motsatt sätt som vissa borgerliga ledarskribenter hyllar dig för. Även om jag skulle kunna rabbla hela dagen nöjer jag mig med tre saker jag skulle vilja höra dig förespråka:

Högre skatter
De senaste åren har de stulit från de fattiga och gett till de rika. Vi tänker göra precis tvärtom. De som har gott om pengar kommer att få dela med sig i betydligt större utsträckning. De som däremot knappt har så det räcker till mat och hyra kommer att få sänkt skatt.

Bättre miljö
Vi struntar i att bygga motorvägar, ringleder och satsar pengarna på kollektivtrafik istället. Kollektivtrafiken kommer dessutom att vara gratis i fortsättningen.

Mindre arbete
Vi sänker arbetstiden för de som har arbete och låter de som inte har det vara med och dela på de arbetsuppgifter som behöver utföras.

Kom igen nu. Det här är inte ens särskilt radikala krav. Det är bara ett litet steg i rätt riktning. Visa att du vill ha ett annat samhälle än Reinfeldt och hans kompisar.  Att det faktiskt skulle bli annorlunda om du var statsminister.