Årets musik 2012

o7b6cp4bnljsgk

Här är en del av musiken jag lyssnat på förra året. Bästa var givetvis Terre Thaemlitz.

Men jag gillade också…

Seven – Evolution

Eddy ”Seven” Berry har alltid levererat habil dubstep som inte stuckit ut alltför mycket varken positivt eller negativt. Men senaste albumet Evolution är riktigt bra. Särskilt titelspåret. Jag vet inte om det är medvetet, men det påminner väldigt mycket om en av den elektroniska dansmusikens riktigt stora klassiker, Speedy Js episka mästerverk med samma namn. En låt som gjordes för att spelas på hemliga tillställningar på dolda gräsplättar mellan fabrikerna i ett industriområde strax utanför Rotterdam, precis när solens strålar bryter smoggen för första gången en söndagsmorgon i början av nittiotalet. I vilket sammanhang Sevens Evolution är tänkt att spelas vet jag ännu inte. Men jag är fast besluten att ta reda på det.

Moritz von Oswalds trio – Fetch

Det påstås ofta att 1994 är ett av musikhistoriens allra sämsta år. Det är lögn. Inte bara släppte Suede Dog Man Star, det vackraste popalbumet sedan Beatles White Album. Två tyskar hittade dessutom sig själva. De hade försökt låta som Jeff Mills en tid utan att riktigt lyckas, utan att riktigt göra något eget av det. Men när de satt och lyssnade på reggae på egna skivaffären Hardwax i Kreuzberg fattade de ett beslut som skulle förändra musikvärlden för all framtid. De skulle låta den techno de stal från Detroit mellanlanda på Jamaica innan den slog rot i det nyligen återförenade Berlin.

Med Phylyps Trak II lyckades Mark Ernestus och Moritz von Oswald skapa vad som på engelska kallas ett ”genre defining monent”, ett stycke musik som alla efterkommande måste förhålla sig vare sig de vill eller inte. Ungefär som den där metern som finns inlåst nånstans i Paris och som är exakt en meter och som alla andra som gör anspråk på att mäta måste förhålla sig till. Phylyps Trak II fungerar likadant. Ställ vad som helst som påstår sig vara musik bredvid och se om det håller måttet.

Mark och Moritz var så dedikerade att de bokstavligt talat började tillverka skivor själva ovanpå affären. De bytte också ut det kombinerade artist- och bolagsnamnet Basic Channel, oftast mot Rhythm & Sound. Efter Phylyps Trak II blev de en lång rad klassiker. Några av dem äger jag i flera exemplar eftersom jag spelat dem så många gånger att de vinylen havererat. Som M5, M6, samarbeten med den dominikanske reggaepoeten Paul ”Tikiman” St. Hilaire, som Never Tell You och Music A Fe Rule. Med Jennifer Lara, Choosen Brother och Bobo Shanti som jag skrivit om här tidigare.

I början av 00-talet var det ganska tyst från Mark Ernestus och Moritz von Oswald. Men von Oswald har sedan några tillbaka en egen orkester tillsammans med Max Loderbauer och Sasu ”Vladislav Delay” Ripatti. Mortiz von Oswalds trio som numera ofta är betydligt fler än tre är aktuella med albumet Fetch. Influenserna är lika mycket jazz och klassisk musik som dub. De öppnar med 17 minuter långa spåret Jam där Sebastian Studnitzky går loss med trumpet över baktaktbeats och akustiska instrument och fortsätter som ett soundtrack till vilken film av David Lynch som helst. Men Fetch fungerar givetvis också utmärkt i hängmattan under sommaren, till skillnad från det mesta annat, oavsett vad det är för väder.

Scuba – Personality

Det mesta i genren dubstep låter förfärligt. Ungefär som dålig drum’n’bass på stesolid. Det finns givetvis undantag som Burial, Shackleton, 2562, Roska, Kryptic Minds, King Midas Sound och Ikonika. Ett annat är Paul ”Scuba” Rose som förutom att göra musik själv driver det minst sagt tongivande skivbolaget Hotflush Recordings. På senare år har han planterat sina urbrittiska dubrötter i Berlins technomylla och därmed lyckats kombinera det bästa av två världar. Albumet ”Personality” är ett utmärkt soundtrack till våren. Leta upp videon ”The Hope” för ett smakprov.

Addison Groove – Transistor Rhythm

Antony Williams kallar sig oftast Headhunter och kommer från Bristol, staden som är mest känd för att vara oproportionerligt dålig på fotboll, men oproportionerligt bra på musik. På albumet Transistor Rhythm är han betydligt mer lättillgängligt än vanligt. Som om hans vanligtvis mörka, monotona, avskalade dubstep klippt sig, tagit en näve betablockerare och gått ner på den lokala houseklubben för att dansa in våren.

Och byter man stil måste man självklart byta namn också. Han snodde det från funk-jazz-dinosaurierna Addison Groove Project. Om det är en hyllning till kollegan David ”Ramadanman” Kennedy som nyligen låtit svenska psykedeliaakten Pärson Sound låna sitt namn till hans houseprojket Pearson Sound ska jag låta vara osagt.

Det är med största sannolikhet kommersiellt självmord att byta namn varje gång musiken förändras minsta lilla. Personligen tycker jag det är befriande. Särskilt i en tid då all musik ska målgruppsanpassas, alla musiker ska vara entreprenörer och en artist som Dregen är mer känd för sina chokladpraliner än för sin musik.

Moodymann – Pitcure This

Få musiker inom den moderna dansscenen har hållit så hög klass under så lång tid som Kenny Dixon Jr, alias Moodymann. Från 90-tals klassiker som ”Dem Young Scoonies” och ”I Can’t Kick This Feelin When It Hits” till bland annat konceptalbum om kravallerna i Detroit 1967. Moodymanns musik låter som om han tagit den finaste housen från Chicago, bundit den bakom sin bil och kört upp och ner för de smutsigaste bakgatorna i Detroits övergivna innerstadskvarter. Skivbolaget Scion Audio Visual är vänliga nog att bjuda på Moodymanns allra senaste alster ”Pitcure This”. Leta upp, ladda ner, lyssna.

Actress – R.I.P.

Darren Cunningham började göra musik efter att en skada stoppat en lovande karriär som fotbollspelare i West Bromwich. Oftast kallar han sig ”Actress” och senaste albumet R.I.P. är precis som titeln antyder en temaskiva om döden. Jag förstår att de flesta slutade läsa där, men för er som eventuellt är kvar kan jag berätta att det inte alls är så förutsägbart och tråkigt som det låter. Snarare som en mer utåtagerande Burial med ett mindre komplicerat förhållande till trummor och bas. Det finns tydliga influenser från både klassiker som Basic Channel, The Orb och Robert Hood, samt nyare artister som Pinch och T++. Trots, eller kanske tack vare temat, är R.I.P. alldeles utmärkt sommarmusik.

Emika – Chemical Fever

Ema ”Emika” Jolly är en klassikt skolad pianist och kompositör från Bristol med rötterna i Tjeckien som precis som alla andra numera bor i Berlin. Hennes självbetitlade album var ett av de bästa och samtidigt mest underskattade som släpptes förra året. Jag skulle beskriva musiken som mörk elektronika, med dubstepinfluenser ofta med Emikas dystra, släpiga och oerhört vackra stämma som ett lager frost ovanpå hela anrättningen.

När jag lyssnar på henne tänker jag inte på samtida dansmusik överhuvudtaget, utan på gamla dystra deppfavoriter som The Cure, Sisters of Mercy, Mazzy Star och New Model Army. På senaste alstret Chemical Fever är hon långsammare och svartare än någonsin. Någonting säger mig att världens undergång kommer att tonsättas av Emika.

Kryptic Minds – The Raven / When Two Paths Cross

Om du tar allt som varit bra med brittisk populärmusik de senaste 40 åren och kör det genom en köttkvarn kommer Kryptic Minds låtar ut som små fullmatade korvar på andra sidan. Vackra melodier, perfekta poprefränger, jamaicanska basgångar, baktaktsbeats och för all del ett eko av raspig triphop, musikhistoriens kanske mest underskattade och bespottade genre. Kryptic Minds, som släppte fantastiska albumet Can’t Sleep förra året är aktuella med två tolvor samtidigt. The Raven tillsammans med Biome och When Two Paths Cross på egen hand. Missa inte dem.

TiNI – My Shine

Tini Günter, eller kort och gott tiNI, började karriären som hiphop-dj, men efter att ha stängt in sig med en gäng Moodymanntolvor för ett tiotal år sedan är det minimalistisk house som gäller. Förra året släppte hon det orättvist förbisedda albumet Tessa, döpt efter hennes bästa kompis. Nu får dock tiNI och Tessa sin välförtjänta publik. Nyligen släpptes nämligen ett antal remixer av bland andra Carl Craig. Att Craig tar sig an en artist innebär inte bara uppmärksamhet utan också kvalitet. Som i det här fallet med ”My Shine”. Årets bästa låt hittills.

Shackleton – Music for the Quiet Hour / The Drawbar Organ

Redan första gången jag hörde Shackelton förstod jag att det var början på en lång kärleksrelation. På den tiden släppte han otroligt vackra tolvor på skivbolaget Skull Disco. Ovanpå ljudmattorna läste ofta någon som kallar sig Vengeance Tenfold manifest som balanserade på den tunna linjen mellan nietzscheiansk teori om den eviga återfödelsen och helt vanligt flumsnack.

Jag skulle beskriva Shackletons musik som postapokalyptisk dub möter världsmusik (fast bra). Senaste släppen, trippeltolvan The Drawbar Organ och CDn Music for the Quiet Hour är två väldigt olika verk. Det förstnämnda låter ungefär som vi är vana vid. Dub, kongas och disassociativa rytmer medan Music for the Quiet Hour är en 65 minuter lång resa mellan ambient och mer strukturerad electronica, där Vengeance Tenfold då och då dyker upp som reseledare. Som en uppdatering av KLFs Chill Out, vilket är ett så bra betyg en konceptskiva kan få.

Bra låtar…

  • Steroids To Heaven – Smash TV
  • Difference – TMSV & DJ Madd
  • The Hope – Scuba
  • El Dorado (Et135) – Metrika
  • I Get Deep (Embassy of Love Remix) – DJ Le Roi Ft Roland Clark
  • No Man Is An Island (feat. Dennis Brown) – Fluxion
  • Love Is The Drug (Todd Terje Disco Dub) – Roxy Music
  • Blow Out the Candle – Pinch
  • Lost Souls – Moodyman
  • Blond Galipette (Martin Buttrich Remix) – tiNI
  • Shmooh’s Raisin Theory (Re-UP Remix) – tiNI
  • The Raven – Biome
  • Askum – Kryptic Minds
  • Cascading Thoughts – Guillaume & The Coutu Dumonts
  • Make Some Music (Brendon Moeller Hard Bop Dub) – Tanka
  • Glue Sniff Riddim – Commodo vs Lurka
  • The Cold In You (Kahn Remix) – Phaeleh
  • Take Root (Ashley Beedle Dearborn Heights Rework) – Detroit Urban Gardening Ensemble
  • Trance me up (Skudge mix) – Achterbahn D’Amour
  • Kore (Marek Hemmann Mix) – Dusty Kid
  • Detox – Loco Dice
  • The Road – Biome
  • Mountains (Pedestrian Pirate Radio Remix) – DJ Rum
  • Lie Down In Darkness (Photek Remix) – Moby
  • The Devil In Me – Oliver Koletzki ft Jan Blomqvist
  • Something Strange (Mike Shannon Dub) – [a]pendics.shuffle & Mr. C
  • U can dance ft Bryan Ferry (Carl Craig remix) – DJ Hell
  • My Shine (Carl Craig Remix) – Tini
  • Liquid (Pan Pot Remix) – Format:b
  • Coming On Strong (Pangaea Remix) – West Norwood Cassette Library
  • Powerplant – Shackleton
  • Archaic Line – Artifact
  • The Lord’s Graffiti – Actress
  • Evolution – Seven
  • Elsewhere – Margaret Dygas

Kulturen vecka 20

I veckans nummer av Arbetaren har Lisa tittat på tv-serien Girls, Daniel har sett Diktatorn, Ministern och Makterövringen och Joakim har tagit tempen på den svenska dödsmetallen.

Här är mina tips:

[Den eviga återkomsten] Gertrude Stein
Ibland när jag tvivlar som mest på samtiden, framtiden och att saker och ting utvecklas åt rätt håll brukar jag tänka att ingenting intressant har hänt litteraturen sedan Gertrude Stein. När jag bläddrar i hennes ”How to Write” från 1931 är det lätt att konstatera att det mesta av det som idag anses vara experimentellt, vågat eller banbrytande tyvärr är varken eller.

Troligen har det mer med mig att göra än litteraturen. Jag inser nämligen att det någonstans just nu sitter en nutida motsvarighet till Getrude Stein och skriver något jag inte skulle begripa om du så kastade det i pannan på mig.

Om åttio år kommer dock en kulturredaktör att förklara storheten i verket men samtidigt beklaga sig över att det inte hänt något intressant sedan det skrevs. Det beror dock inte på litteraturen, utan på att kulturredaktören… Äh, du fattar.

[Författare] James Ellroy
Om du följde mitt råd och tittade på Rampart är du säkert sugen på att läsa James Ellroy nu. I sådana fall tycker jag du ska börja med böckerna om mordet på John F Kennedy. Läs dem på engelska eller i de utmärkta svenska översättningarna, men läs dem i rätt ordning vad du än gör: En amerikansk myt (American Tabloid), Sextusen Kalla (The Cold Six Thausand) och Oroligt blod (Blood’s a Rover)

När du är klar kan du ta dig an ”La-noir-serien” om Los Angeles polisen: Den svarta dahlian (The Black Dahlia), Den stora tomheten (The Big Nowhere), Los Angeles konfidentiellt (L.A. Confidential) och Vit jazz (White Jazz). Ta även de dem i rätt ordning. De bygger på varandra. Även om handlingen utspelar sig med en sisådär tio års mellanrum, dyker många av karaktärerna upp igen. I ena boken är de unga hungriga karriärister, för att i nästa ha förvandlats till fetlagda, alkoholiserade misantroper som är så korrumperade att de sällan kommer ihåg vem av alla deras uppdragsgivare de arbetar åt för tillfället.

Någonstans däremellan tycker jag du ska plocka upp hans självbiografi, My Dark Places, som är lika bra som vilken av hans ”deckare” som helst. Han hämtar nämligen en hel del inspiration från sitt eget liv. När han var tio blev hans mor brutalt mördad och i sin ungdom försörjde sig Ellroy tidvis som inbrottstjuv.

Ellroy hävdar själv att hans böcker till en tredjedel är sanna, till en tredjedel högst sannolika och till en tredjedel påhittade. Att han har en hel del på fötterna bevisas om inte annat av det faktum att klanen Kennedy inte lyckats stämma honom på allt han äger.

Numera handlar Ellroys böcker inte bara om män med dålig attityd och minst trippla lojaliteter. I de senare verken, särskilt Bloods’s a Rover, är det smarta kvinnor med socialistiska värderingar som dominerar.

Det sägs att Ellroy utvecklat sin telegramprosa mer eller mindre av en slump. Han hade tappat bort ett av sina tidiga manus och bad förläggaren skicka en sammanfattning. När Ellroy fick läste sin egen text som förläggarens praktikant återgivit i stolpform tyckte han den var mycket bättre än det han själv skrivit. För även om Ellroy är korthuggen finns det ingen som kan beskriva tillståndet i exempelvis en stad så här uttömmande, precist och koncentrerat som exempelvis:

Santo Domingo by night: 82° and still fascist-oppressed

Världsmusikant [Shackleton]
Om någon för några år sedan hävdat att jag en dag skulle fastna för etnobongotrummor hade det blivit slagsmål. Den dagen är här men jag är dock inte det minsta arg. Tvärtom.

Redan första gången jag hörde Shackelton förstod jag att det var början på en lång kärleksrelation. På den tiden släppte han otroligt vackra tolvor på skivbolaget Skull Disco. Ovanpå ljudmattorna läste ofta någon som kallar sig Vengeance Tenfold manifest som balanserade på den tunna linjen mellan nietzscheiansk teori om den eviga återfödelsen och helt vanligt flumsnack.

Jag skulle beskriva Shackletons musik som postapokalyptisk dub möter världsmusik (fast bra). Senaste släppen, trippeltolvan The Drawbar Organ och CDn Music for the Quiet Hour är två väldigt olika verk. Det förstnämnda låter ungefär som vi är vana vid. Dub, kongas och disassociativa rytmer medan Music for the Quiet Hour är en 65 minuter lång resa mellan ambient och mer strukturerad electronica, där Vengeance Tenfold då och då dyker upp som reseledare. Som en uppdatering av KLFs Chill Out, vilket är ett så bra betyg en konceptskiva kan få.

Som en introduktion till Shackleton fungerar den mix-cd med uteslutande sina egna låtar, som han spelade in åt nattklubben Fabric för något år sedan utmärkt. Du behöver bara lyssna några minuter för att inse att han förtjänar att nämnas i samma andetag som Kraftwerk, Brian Eno, Karl Heinz Stockhausen, Juan Atkins och Mortiz von Oswald.

[Sak som går att använda till andra saker] Snoop Doggs bok
När Snoop Dogg beslöt sig för att ge ut sina texter i bokform ville han göra någonting extra. Han ville att boken skulle vara mer än bara en vanlig bok. Något man kunde göra annat med än att bara läsa.

Den som följt hans karriär kanske inte blir så överraskad om jag berättar att boken går att röka. Varje sida är perforerad och omslaget gjort av tändsticksplån. Så istället för att bara vända blad går det alltså att riva ut sidan, rulla upp och tända på.

Det är någonting tilltalande med idén. Inte att boken går att röka, det känns sökt och fånigt, utan att den kan användas på andra sätt än till bara läsning. Påminner om boken som den franske situationisten Guy Debord gav ut tillsammans med danske konstnären Asger Jorn. Den var klädd i sandpapper i syfte att förstöra böckerna närmast bredvid i bokhyllan.

I vår digitala värld där allt är kod, som i filmen The Matrix, är det befriande att böcker får vara riktiga objekt istället för bara könslösa, sterila och osexiga ettor och nollor som matas in i en läsplatta. Nu slår det mig plötsligt: när kommer iPad i en rökbar version?

 

 

 

 

Några vårtips

Tänkte hälsa våren välkommen med några tips:

[TV] Generation Kill
Jag har sett om serien och kan bara konstatera att bättre antikrigspropaganda finns inte. Tanken på att komplett vansinniga personer som Captian America och Encino Man, inte bara springer runt beväpnade utan dessutom för befäl över andra beväpnade män, borde få till och med Jan Björklund att ge freden en chans.

Visst. Själva serien handlar om några snubbar i en bil. Köper man inte den premissen bör man inte titta. Gör man det väntar storartad underhållning. Och James ”Ziggy” Ransone är precis lika tokig som i The Wire.

Boxen finns på bokrean för 179 riksdaler!

[Film] Shutter Island
Tror jag glömde säga det när jag skrev om filmen häromdagen, men den är skitbra. Även om du läst boken. Både Ben Kingsley och Leo har fått duktigt med krädd för sina insatser me jag tycker att Mark Ruffalo sparkar bådas rövar.

[Dub] Badawi – Dstry<All>Prfts (Shackleton remix feat Vengeance Tenfold)
Japp, Shackleton är tillbaka tillsammans med radarpartnern tillika mannen med branschens bästa artistnamn. Självklart bjuder han på ett manifest. Vårens hit!

[Bok] James Ellroy – Oroligt blod
Det går alldeles utmärkt att läsa den svenska översättningen trots att du inte ens hunnit plocka bort originalet från nattduksbordet. Vill dock gardera mig för att det till viss del beror på bristande engelskakunskaper.

Skitsamma. Jag är tillbaka i San Juan med skogstokiga mormoner, voodoo, psykedeliska droger och socialistiska femme fatals. Extra plus för David Nessles utmärkta översättning.

[Deckarkung] Charlie Huston
En författare som vågar låta bli att låtsas att hans huvudpersoner är så tuffa och hårda. Det blir ändå sällan trovärdigt. Läs och lär Dennis Lehane.

[Förväntning] The Killer Inside Me
Den obehagligaste bok jag någonsin läst har blivit film. Men Casey Affleck i huvudrollen. I regi av Michael ”24 Hour Party People” Winterbottom. Det kan bara bli succé. Boken finns för övrigt i svensk översättning och är det starkaste första-person-psykfall-drama jag känner till. American Psycho inräknad.

[Dub] Pangaea
Lyssna, så förstår du själv. Jag skulle ändå aldrig…

[Internet] Några fina bloggar:

Botanibladet

The Church of Hank

David Fahlén

Televerket

December

Den här gången bjuds det på en Specialscover, P Diddy och en rekonstruktion av rastafari-religionen. Jag tänkte det kunde vara lämpligt som kompensation för förra månadens lite väl glada stämning. Vi befinner ju oss trots allt i ett kompakt mörker. Lägg också gärna märke till Robert Hoods tidlösa mästerverk från 1996, Wandering Endlessly.

Tack till Rektor Selektor som spelat in och strömmat!

REKTOR SELEKTOR – OLOVLIGT BRUKANDE – DECEMBER 2009

1 Ghost Town – Kode9 and The Spaceape

2 Save Me (Coldcut Mix) –  Nina Simone

3 OK (Kenny Larkin Remix) – Ben Klock ft Elif Bicer

4 Seven (Marcel Dettmann’s Voice In My Head Mix) –  Fever Ray

5 Time For Everything (Marko Fürstenberg remix) – Gabriel Le Mar

6 Emphasis (Marko Fürstenberg Remix) – Kleinschmager Audio

7 Wandering Endlessly – Robert Hood

8 The DJ (Sis Remix) – DJ Hell Ft P Diddy

9 Globe – Redshape

10 Forbidden – Instra:Mental

11 Night Dive – F

12 On The Move – DFRNT

13 Coco riddem – Cyrus

14 International roots (LD remix) – Mungo’s HIFI

15 Still Stand (Rasta Remix) – Mundo

16 Walk Through Walls (LV Remix) – Untold

17 Dante – Untold

18 Lesser People – Sigha & Spherix

19 BRKLN CLLN – Joy Orbison

20 Different Music – Hatti Vatti

21 Aesaunic – Scuba

22 Sometimes In Autumn (Shackleton remix) – Harmonia & Eno

Oktober

Utomhus på hösten

Dags för månadens musikskörd. De gamla nittiotalshjältarna The Orb är i farten igen. På den tiden var de hyfsat ensamma och banbrytande med sin dubambient. Nu har de minst sagt en hel del konkurrenter. Jag tycker dock att gubbarna står sig rätt bra.

Skivbolaget Perlon har någon sorts 100 skivorsjubileum och släpper en riktigt bra samling för att fira detta. Vanligen innehåller den typen av samlingar gammal skåpmat, men det här är ett undantag. Perlon släpper dessutom någon sorts trippel EP med Schakleton. Har inte hunnit skaffa dem än, men jag har svårt att tänka mig att det inte skulle handla om årets höjdpunkt.

Ricardo Villalobos tar den spanska duon Los Updates till hjälp och förklara hur bankväsendet fungerar. Man skulle kunna beskriva stycket som en version av Brechts:

Det är mer kriminellt att driva en bank än att råna den.

Lyssna och lär!

Jag vill även lyfta fram de tre avslutande spåren. Indigos ”Home” kan mycket väl vara årets låt, den extremt pålitlige Scuba levererar som vanligt och mannen med det fåniga namnet Joy Orbison kommer du att höra mycket av framöver.

REKTOR SELEKTOR – OSANNOLIKA SKÄL – OKTOBER 2009


1 Super Soakers – The Orb

2 Unconventional – SQL

3 Protest 09 – Roberto Bardini

4 Reel Life (cv313 Dimensional Space Mix) – Luke Hess

5 Midnight Call (Dub Mix) – Fluxion

6 Wtorek – 3 Channels & SLG

7 Verse 2the Chorus (Salz Remix) – Five Green Circle

8 Blast (Format:B Remix) – Florian Meindl

9 Luechtoorn – Kollektiv Turmstrasse

10 Bank Brotherhood (Audio George Mix) – Ricardo Villalobos

11 Goodly Sin (Robert Hood Remix) – Ben Klock ft. Elif Bicer

12 Trummerfeld (Oliver Huntemann Remix) – Extrawelt

13 Code Two (Brendon Moeller Remix) – Subsonic Park

14 Monsters (Cardopusher remix) – Kid606

15 Spliffhead (Ramadanman Refix) – The Ragga Twins

16 Home – Indigo

17 Negative – Scuba

18 Hyph Mngo – Joy Orbison

Augusti

kurtz

 

Det här har jag lyssnat på senaste månaden. I just den ordningen. Margaret Dygas är min nya idol. Verkar också som Shackleton fått fart på fingrarna igen. Inte en dag försent. Horror FTW!!!

 

1 Horror – Colonel Walter E Kurtz

2 Invisible Circles – Margaret Dygas 

3 Blinkende Stjerne – Kontext 

4 Kenton (Marcel Dettmann Remix) – Mikkel Metal 

5 Submersive (Scuba Version) – Jus Wan 

6 Backwards Never (XDB remake) – Beat Pharmacy Ft Infinity 

7 First Time – Ekkohaus Ft Caroline 

8 Redux – Sven Weisemann 

9 Evidence Everywhere – Luke Hess 

10 Just At Time – Plastic FM 

11 Nuclear Race (Appleblim & Komonazmuk dub) – Beat Pharmacy Ft Paul St Hilaire 

12 Justify (Will Saul & Mike Monday Remix) – Ramadanman & Appleblim 

13 Arcane – Indigo 

14 So Far Ago – Pearson Sound 

15 Bleach – Scuba 

16 A New Error (Headhunters Answr Error Mix) – Moderat 

17 Rusty Nails (Shackleton Remix) – Moderat 

 

Dubstep lever och mår bra

 

skulldisco070-01a-big

 

När fenomenet Dubstep dök upp för några år sedan var jag inte särskilt imponerad. Det mesta lät som dålig drum and bass på stesolid. Jag gav det några månader innan genren oundvikligen skulle hamna på samma musikhistoriska sophög som 2-step, Speed Garage och en rad andra fyra månaders ärkebrittiska flugor . 

Jag är glad att jag hade fel. Dubstep inte bara överlevde utan utvecklades till den perfekta kompromissen. Det finns något att hämta för alla. Gillar du Grime kan du lyssna på Caspa, gillar du drum and Bass gillar du garanterat Benga och är finstämd djup house din grej älskar du säkert redan Burial.

Om du precis som jag gillar afro-germanska rytmer från Berlin och Detroit är det bara att välja och vraka bland exempelvis 2562, Shackleton, T++, Appleblim, Martyn eller nya stjärnor som Sigha och Jus Wan. 

Vad du än gillar för typ av modern dansmusik kommer du att hitta en motsvarighet inom dubstep. Herregud, det finns till och med något för ett illbientälskare. 

Vill du ha en introduktion rekommenderar jag följande alster:

Burial – Untrue

Burial är 00-talets Massive Attack och Grooverider i samma person. Behöver jag säga något mer?

Soundboy’s Gravestone Gets Desecrated By Vandals

En samling med de bästa tolvorna från skivbolaget Skull Disco. De har så snygga omslag att de är värda att köpa separat även om du inte äger en riktig skivspelare. Skull Disco är allt jag nånsin önskat av popkultur. Djup bass, vansinniga effekter och politiska manifest. 

Martyn – Great Lenghts

En skiva från i år av en holländare som bor i DC och uppenbarligen hittat den perfekta kombinationen mellan södra London och östra Berlin.