Fem sätt att betala för en resa

Priser för resor inom kollektivtrafiken är intressanta. På hur många sätt betalar vi egentligen?

(1) Via skattsedeln
Kollektivtrafiken finansieras till stor del med skattepengar. Andelen varierar från plats till plats, men räkna med 4/5 ungefär.

(2) När vi köper biljetter
I Stockholm kostar ett månadskort 690 kronor. Pendlar du mellan Stockholm och Uppsala kostar det upp till 1570. Mellan Malmö och Köpenhamn kostar det 1900. Ett tag kostade det sextio spänn att åka över Skanstullsbron, en resa på några hundra meter.

(3) När vi tar del av reklam
Att resenärerna tar del av reklam är givetvis en förutsättning för att kollektivtrafikföretagen ska kunna få in reklamintäkter. Vi utför en prestation som någon annan tjänar pengar på. Vi jobbar alltså varje gång vi reser. Man skulle kunna tro att vi ändå tjänar på det eftersom reklampengarna åtminstone i teorin skulle kunna göra resorna billigare, men…

(4) När vi konsumerar sådant som de görs reklam för
…när vi köper något som förekommer i reklamen betalar vi också för reklamen (och mer därtill, men det är en delvis annan historia).  Så den eventuella prissänkningen som reklamintäkterna till kollektivtrafiken givit, betalar vi för någon annanstans

(5) I form av tid
Resor till och från arbete är obetalt övertid. Eller förlåt, betalt övertid. Som vi betalar för själva alltså .

60 år av spotifiering i tunnelbanan

I höst fyller Stockholms tunnelbana sextio år. Reklamen i den är lika gammal. Jag antar att kollektivtrafiken är ett utmärkt ställe att utsätta folk för budskap. Det går inte att värja sig. Man måste vara dövstum för att undgå de otaliga meddelanden som bombarderar resenären. Skulle dock inte bli förvånad om det förekommer reklam i blindskrift.

Den mest extrema formen är så kallade ”folierade” tåg – det som kallas ”whole car” på graffitispråk – det vill säga en vagn som är helt täckt på utsidan med reklam. Gallerians version är troligen världshistoriens fulaste färdmedel.

2009 drog SL in 196 000 000 kronor på reklamen. Men vad är det de säljer egentligen? Reklamplats? Nja. Sina resenärer snarare. SL säljer det faktum att ett antal pendlare tar emot budskap när de reser. Vilket annonsörena alltså villigt betalar dyra pengar för.

Men resenärerna då? Att ta emot budskapet är ju alltså en form av betalning. Säga vad man vill om Spotify, med de är åtminstone ärliga på den punkten. De hymlar inte med att deras reklamjinglar är ett betalningsmedel du kan välja istället för att betala med pengar. När hörde du SL tacka för att du jobbar åt dem varje gång du reser?

Får du överhuvudtaget något för ditt arbete med att ta emot reklambudskap? Kanske. Men även om reklamintänkterna skulle gå oavkortat till att förbättra kollektivtrafiken har du alltså betalat först för biljetten och sedan genom att ta emot budskap. Sedan betalar du givetvis även reklamen när du köper någon vara det gjorts reklam för.

Försök planka från det om du kan.

Spotifieringen av klotter

Det började med att Ulrika Stahre arbetate som klottersanerare under en eftermiddag. Hon konstaterade att jobbet inte handlade om att ta bort nånting utan snarare om att smeta ut det. Det viktiga var inte att göra rent utan att förstöra budskap. Ju mer de sanerade desto fulare blev det.

Inga konstigheter. Klottersanering handlar inte om estetik utan om ekonomi. Det handlar inte om hur något ser ut utan om någon betalat för det eller inte.

Det allra fulaste klottret står nämligen SL själva för. Tunnelbanan är proppfull med horribla reklamtavlor. För några år sedan lät man dessutom motivlacka hela vagnar utvändigt, något som kallas att göra en ”whole car” på graffitispråk. Gallerians vagn kan mycket väl varit det fulaste allmänna färdmedlet i världshistorien. Den såg ut som en riktigt ful reklamkampanj som sanerats av Ulrika Stahres före detta kollegor.

När kollektivtrafiken privatiseras övergår den från att vara ett system vars syfte är att frakta resenärer till ett system vars syfte är att tjäna pengar på att frakta resenärer. I sann spotifireingsanda tillåts bara vissa budskap, medan annan information begränsas. Av ekonomiska skäl.

Du får exempelvis inte sätta upp affischer i tunnelbanan. Och bara en gratistidning får spridas innanför dörrarna. Däremot får du göra det precis hur jävla fult som helst om du cashar innan. Så givetvis försöker SL och deras lakejer sätta dit NUG med alla medel.

Hans film om icke-spotifierade budskap bryter mot den här logiken. En logik som alltså i grund och botten handlar om att profitera på stockholmarnas resande i så stor utsträckning som möjligt. En logik som är så viktig att upprätthålla att polisen har börjat jobba extra med att driva in avgifter.

Så räkna med att SL fortsätter driva processen mot den nyligen friade NUG. Och att de ekonomiskt motiverade – spotifierade – klottret fortsätter svämma över tunnelbanan.

Mer om spotifiering:

https://fredrikedin.wordpress.com/2010/01/07/kamelen-i-bollnas/

https://fredrikedin.wordpress.com/2009/02/16/spotifysamhallet/

https://fredrikedin.wordpress.com/2009/11/26/spotifysamhallet-ii/

SLs fina engagemang för solidaritet

Fri kollektivtrafik

 

Det började med Görans Hägglunds uppenbarelse i Almedalen. Nu är det AB Storstockholms Lokaltrafiks tur att förstå lite mer än vad som är bra för dem själva. 

 

SL har gjort en reklamfilm mot (eller är den kanske för?) plankning. Syftet är bland annat att ”väcka tankar kring solidaritet”. 

 

Ett strålande initiativ. Inte nog med det. Det förklarar inte bara poängen med kollektivtrafik på ett pedagogiskt vis, utan faktiskt poängen med att äga saker gemensamt överhuvudtaget. Vi betalar vi tillsammans, eftersom det skulle vara för dyrt, orättvist, opraktiskt om alla betalade var och en för sig. 

 

– En enda tunnelbanevagn kostar 35 miljoner, skönt att man slipper köpa den ensam. 

 

Ja, visst är det! Precis lika skönt som att mormor inte behöver betala sin dialysapparat själv eller att Oskar i klass 9B inte cashar för hela skolan med veckopengen.

 

Men om det här systemet med att vi betalar tillsammans för sådant som alla har glädje av är så bra, varför inte ta steget fullt ut? Varför ta betalt av enskilda resenärer överhuvudtaget? Kollektivtrafiken finansieras redan till största delen via skattsedeln, så varför inte betala även resten? Same, same förutom att vi tar lite mer av de som har mycket pengar och lite mindre av de som har lite. 

 

Tänk vad trevligt det skulle vara utan spärrar och kontroller i tunnelbanan. Tänk vad skönt det hade varit för busschauffören att slippa ta betalt av alla som klev på bussen. Vi hade dessutom sluppit betala exempelvis de spärrar som kostar 69 miljoner om året

 

Sist men inte minst. Om de politiker som som pratar om miljö och klimat menar minsta allvar är fri kollektivtrafik ett enkelt, tydligt och bra sätt att visa att de menar minsta allvar. 

Dela på Facebook

Betala bra för att kunna ta bra betalt

Förra veckan släppte organisationen Planka.nu en rapport om spärrarna i Stockholms lokaltrafik. De kostar 69 000 000 kronor om året. Det kanske låter konstigt att det spenderas så mycket pengar på att göra resorna krångligare, otrevligare och mer tidskrävande. Men det finns en logisk förklaring. 

Lokaltrafiken drivs nämligen av privata entreprenörer med ett vinstintresse. Big deal vem som kör, kanske du tänker. Syftet är ju detsamma, att frakta folk mellan olika platser. Men så är det faktiskt inte. 

Det finns en grundläggande skillnad mellan offentlig och privat verksamhet. För ett offentligt ”företag” är pengarna ett medel och verksamheten ett mål. För ett privat företag är det tvärtom. Verksamheten är ett medel och pengarna ett mål. Målet med verksamheten för exempelvis Veolia och MTR är alltså inte alls att köra folk till jobbet utan att tjäna så mycket pengar som möjligt. 

Det säger sig själv att tunnelbanan blir annorlunda i privat regi. Det förklarar också varför spärrarna blir allt dyrare och tar upp allt större plats. Det förklarar varför det finns så många brutala kontrollanter som trakasserar resenärer, varför det står låtsaspoliser och hänger innanför spärrarna och varför det sitter reklam precis överallt. Att kunna ta betalt är inte bara viktigare än någonting annat. Det är själva målet med verksamheten.

Samma logik gäller självklart också alla andra områden där vi numera ”erbjuds” privata ”alternativ” som sjukvård, skola, äldreomsorg och så vidare. Den gäller för de gator och torg som glasas in och kallas gallerior. Den gäller hela den samhällsutveckling där offentliga miljöer privatiseras och förfulas, där allt gemensamt är till salu och där alla alltid är kunder. Ingenstans är denna utveckling så tydlig som i Stockholms tunnelbana.