Tisdagsskräck med en numera välkammad slovensk filosof


 

Jag är lika chockad som du. Zizek utan knullrufs och skeva kläder. Se det som ett försök till maktdemonstration från kulturindustrin:

”Säg hur mycket tokiga kommunistiska saker du vill. Det är bara roligt. Vi kommer ändå alltid att kunna kamma dig, sätta på dig en ren tröja och visa reklam i samband med dina framträdanden”.

Tror dock inte de ska hoppas på för mycket. Tillräckligt radikala idéer går inte att rekuperera.

Dom kommer för att äta din hjärna

© Jimmy Wallin / Apart-förlag
Jenny Jägerfeld som zombie © Jimmy Wallin / Apart förlag

Zombies och vampyrer är populära figurer i filmer, serier och böcker och faktiskt även inom marxistisk teori. Det är ganska uppenbart vad vampyren symboliserar, men hur är det med zombien?

Vampyrer gestaltas ofta som vackra, finlemmade och sofistikerade. Som en aristokratisk överklass som tömmer mer eller mindre frivilliga representanter för enklare folk på blod.

Tv-serien True Blood, där vampyrerna till och med har en egen monarki, är ett exempel på detta.

Även inom marxismen är vampyrer återkommande symboler. I Kapitalet använder Karl Marx vampyremetaforer vid flera tillfällen. Han jämför kapitalet med en vampyr och menar att det inte kan leva utan att suga blod, till och med från barn. Vid ett annat tillfälle kallar han kapitalet ”vampyrlikt” och menar att det både behärskar och försvagar arbetarklassen genom att ständigt förvandla det levande arbetet till varor, och att ju mer arbete det suger ut, desto mer lever det.

Men om det är ganska lätt att se vampyren som en symbol för kapitalet, vad symboliserar då zombien? När det gäller fysiska attribut, utseende och beteende är zombien  vampyrernas raka motsats. En grovhuggen figur, ofta en del i en brölande kollektiv massa som helt utan finess hasar runt på jakt efter byten. Den autonome marxisten Harry Cleaver menar att även zombien kan ses som en symbol för kapitalet, där arbete i dess alienerade, döda (eller kanske snarare odöda) form behärskar all samhällelig aktivitet genom att ständigt påföra mer arbete. Precis som en zombie som förvandlar levande människor till nya zombies.

Men det finns en alternativ tolkning som framträder i två aktuella böcker. Zombieöverlevnad – Din guide till apokalypsen av Herman Geijer med illustrationer av Jimmy Wallin är i först­a hand just en överlevnadsguide, en mycket läsvärd sådan ska tilläggas. Men den innehåller också en kortare kulturhistorisk överblick över zombien. Geijer påpekar att det ofta finns en kritik mot kapitalismen i zombiefilmer och att zombies är utmärkta allegorier för klassamhället.

I den mig veterligen första zombiefilmen, bröderna Halperins White Zombie från 1932, är zombierna arbetare på en plantage på Haiti. Senare zombieflmer från 60-talet gestaltar den tidens sociala frågor och den rasism som till stor del riktades mot den afro-amerikanska arbetarklassen. Parallellt med att kapitalismen flyttar tillverkning från västvärlden till länder med lägre löner, obefintlig miljölagstiftning och svaga fackföreningar utvecklas zombien från arbetare till konsument.

George A Romeros Dawn of the Dead (1978) utspelar sig på ett shoppingcentrum och zombierna är så trimmade konsumenter att de då och då avbryter dödande för lite shopping. Zombiefilmernas handling följer alltså samhällsutvecklingen i stort.

Land of the Dead, en senare film av Romero, är klasskopplingen enligt Geijer rent av övertydlig. Han menar att zombierna i filmen representerar trasproletariatet. De får ett (klass)medvetande, gör uppror och ger sig på samhällseliten.

I boken Trouble in Paradise hävdar Slavoj Žižek, som ju både är popkultur och marxism, att vampyrer och zombies gestaltar olika klasspositioner. Medan vampyrer är belevade aristokrater som lever mitt i bland oss är zombies smutsiga, klumpiga och attackerar utifrån i en sorts primitiva revolt av de exkluderade.

Kanske är det så enkelt som att zombies och vampyrer är den någorlunda etablerade och välbeställda västerländska borgarens sätt att hantera ett pågående tvåfrontskrig. På ena fronten kapitalet, i popkulturen representerat av vampyren och i vardagen av den egna blodsugande arbetsplatsen. Men som också lockar med det mer eller mindre tomma löftet att få tillhöra de utvaldas skara. Från två tomma händer till två huggtänder.

På andra fronten de exkluderade, i popkulturen representerat av zombien och i verkligheten av massorna som borde ha all anledning att vara missnöjda. Den av konsumtion och relativt välstånd avtrubbade arbetarklassen. Trasproletariat, som varit en skräck även för vänstern ända sedan Karl Marx dagar och som han och Friedrich Engels beskrev som en ”passiv förruttnelse av de understa lagren”. Arbetare och bönder i tredje världen, den stora majoritet av jordens befolkning som inte tillhör vinnarna i det spel som brukar kallas globalisering.

Hursomhelst, håll i hatten patron. De kommer för att äta din hjärna.

Ur Arbetaren #5 2015

Varför vara lycklig när du kan vara Slavoj Zizek?

Börjar så smått vakna till liv efter semestern. Tur att Zizek laddat med de stora frågorna

 

Fredagsmys med en halvnaken slovensk filosof

Jag vet att du precis som jag ofta funderar på vad filosofi är för något och hur vi kan använda den. Vi kan sluta med det nu.

Gangnam Žižek Style


 

Erkänn. Du har också undrat vad Slavoj Žižek har att säga om Gangnam Style.

För ett bättre och vackrare 2013

czvf11n2o69c44

2012 och mitt första år som kulturredaktör för Arbetaren är slut. Tack för stöd, kommentarer, kritik, synpunkter och artikelförslag. Det har varit ett fantastiskt kulturår på många sätt och jag skulle vilja ta med mig en del saker för att göra 2013 till ett ännu bättre.

Jag skulle vilja ta med mig experimentlystnaden från David Harveys bok Rebel Cities, som visserligen är långt ifrån hans intressantaste bok men där han vågar göra något mer än bara kritisera samtiden, nämligen fundera kring framtiden. Okej, det här är skit. Men vad gör vi i stället. Samhällskritik fastnar gärna i att vara kritisk och uteslutande kritisk utan att erbjuda en väg framåt. Drömmarna från Slavoj Zizeks The Year of Dreaming Dangerously där han bland skärvorna efter upplopp och revolutioner hittar fröet till en bättre värld. Ilskan från Mats Kolmisoppis Undantagen som har en kraft som lurar någonstans under den stillsamma ytan och som när som helst hotar bryta ut och dränka världen i eld, aska och svavel.

Kärleken från Birgitta Stenbergs samlade produktion som fick ett mycket välförtjänt erkännande genom filmen Alla vilda. Klasshatet från Johan Jönssons poesi som väckt så mycket förfäran bland den bajsnödigaste delen av övre me­delklassen. Ärligheten från klasskildringar som Gabriela Pichlers Äta, sova, dö. Äntligen skildras andra samhällsklasser än förvirrad borgarklass vilse bland barerna kring Stureplan i Stockholm. Humorn från Sara Granérs All I want for christmas is plan-ekonomi och Slavoj Zizeks samlade vitsar som äntligen givits ut i samlad form. Visst är allting elände, men vi måste kunna skratta åt eländet.

Galenskapen från Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i övre Kågedalen, denna milstolpe i svensk litteraturhistoria som äntligen givits ut på nytt i en mycket vacker utgåva. Uthålligheten hos Terre Thaemlitz som gav ut ett 32 timmar långt album bara för att berätta att lönearbete suger och att är, vi ser ut och älskar precis hur fan vi vill. Skarpsinnet hos Charlie Brooker som med mini-tv-serien Black Mirror berättade att vi någonsin kan tänkas behöva veta om samhället. Och lite till.

I år kommer vi bland annat att rapportera från Ungdomshusets ruiner i Köpenhamn, ett Baader-Meinhof-lajv i Norge, hiphop-scenen i Tanzania och ett Afghanistan där subkulturerna blomstrar som om det vore Västberlin under kalla kriget. Vi kommer att träffa Bifo, Isaac Rosa, mannen som kallas Brasiliens Slavoj žižek samt få en redogörelse för nya materialistiska strömningar inom feminismen. God fortsättning

Ur Arbetaren #51-52 2012

Kulturen vecka 47

Den här veckan har Olle pratat med Leo från Kartellen, Daniel han sett ARGO och Axel berätta Bolivias nutidshistoria genom en film. Rebecka och jag tipsar om en del, varnar för annat. Här är mina tips:

[Hiphop-legend] Gabriel Gubb Åberg 1971-2012

Förra veckan nåddes jag av det mycket tragiska beskedet att Gabriel Åberg, som vi intervjuade här på kultursidorna så sent som i somras, gått bort bara 41 år gammal. Många hiphopare kallar sig äkta. Få är det. Gabriel var en av dem. En stor historieberättare har lämnat oss. Vila i frid Gubb.

[Drömmare] Slavoj Zizek

Zizek är ju något av en följetong här på kultursidorna. Vad han gjort den här gången? Skrivit en en bok om de globala protester som började svepa över världen 2011. The Year of Dreaming Dangerously tar oss tillbaka till revolutioner, upplopp och aktioner i Tunisien, USA. Grekland, Egypten och Storbritannien. Någonstans bland skärvor och bråte finns nämligen också fröet till en bättre värld, enligt Zizek. Om vi bara vågar drömma.

[Pionjär] Peter Kuhlmann 1960-2012

Peter ”Pete Namlook” Kuhlmann har varit en föregångare och förebild inom ambient och elektronisk musik sedan 80-talet. Skämt bort oss med fantastisk musik skapad på egen hand eller tillsammans med bland andra Klaus Schulze, Bill Laswell och Richie Hawtin. Har spelat hans Sad World hela helgen och funderar på att låta den gå på repeat resten av året. Vila i frid ”Koolman”

[Tv-serie] Boss

Det tog några oerhört irriterande minuter innan jag förstod vem som spelade huvudrollen i SVTs nya serie Boss. Men det är alltså ingen mindre än Fraiser från Fraiser. Kelsey Grammer som han ju heter på riktigt är dessutom vansinnigt bra som Chicagos karismatiska borgmästare som får veta att han håller på att bli dement och sakta men säkert kommer att förlora kontakten med verkligheten. Han är lynnig och eftertänksam, hänsynslös och blödig, uppriktigt och falsk på en och samma gång. Ett antal lika briljanta och motsägelsefulla karaktärer, bra dialog, fina stadsvyer och galen dramatik gör att Boss påminner en hel del om det politiska rävspelet i The Wire. Vilket är samma sak som att säga: titta för fan.

[Studiecirkel] Berlin Alexanderplatz del 15

Världens längsta och bästa film slutar i djup tragik. Franz tror att Mieze lämnat honom när hon i själva verket har blivit mördad av Reinhold. Allting urartar i en febrig ond dröm. Där Eva förlorar sitt barn. Där atombomber exploderar och Franz körs över om och om igen av olika personer. Där Franz vägrar förlora hoppet, till och med om Reinhold. Där han förlåter honom igen. Där det naiva, godtrogna barnet Franz är så rädd för att bli sviken att han till och med gläds åt det faktum att Mieze åtminstone inte lämnat honom utan blivit mördad. Att han hellre ser henne död än svika honom. Där han samtidigt låter sin älskade Reinhold svika honom gång på gång.

Till sist dör även barnet inom Franz. Ett barn dör och en brukbar människa föds, enligt Rainer Werner Fassbinder. Franz förvandlas till duglig arbetskraft och hamnar som vakt vid infarten till en fabrik.

Weimarrepubliken går ett ännu värre öde än till och med Mieze till mötes. Börsen kraschar 1929. En period med hyperinflation, ännu värre arbetslöshet och så gott som dagliga gatustrider följer. Det nazistiska partiet viner mark. I valet 1932 blir de största parti. 30 januari 1933 utser Hindenburg Adolf Hitler till riksmarsalk. Resten är vad som brukar kallas historia. En mycket, mycket olycklig sådan.