Frihetspartiet mot somliga brott

Det har startats ett nytt parti som sätter den lilla människans integritet i centrum, men som inte tar ställning för det ena eller andra blocket.

Men Piratpartiet är ju inte nytt, kanske du tänker. Alldeles riktigt. Det här är någonting helt annat. Frihetspartiet har ett betydligt bredare anslag. Det är inte bara emot snuten på nätet, utan typ överallt.

De lyckas dessutom med det retoriska konststycket att kombinera detta med krav på hårdare tag. Mot somliga brott.

Det kanske kan verka motsägelsefullt, men den typen av rättsambivalens är väldigt vanlig inom politiken.

När hörde du till exempel någon som vill ta i med hårdhandskarna mot (det påstådda) bidragsfusket samtidigt säga sig vilja ta itu med skattesmitare? Nä,  just det.

Det är egentligen bara en sak jag undrar. Och då är jag fullt medveten om att det är svårt att få poliser fällda. Men är det inte redan förbjudet att förfölja, hota och trakassera människor?

Politisk film i Sverige

Snutkultur

Den utmärkta tidningen FLM håller på att reda ut vilka är 00-talets bästa svenska filmer är. Ett antal filmkritiker får lista sina favoriter samt svara på frågor om tillståndet i filmsverige.

Det finns en anmärkningsvärd sak med deras svar, förutom att så många gillar trista De ofrivilliga. De flesta tycks vara överens om att det har gjorts ganska lite politisk film de senaste tio åren. Bland de få exempel som nämns märks ett antal dokumentärer samt Lukas Moodyson och Roy Andersson.

Om man med ”politisk” menar att filmen ska beskriva samhället ut något diffust vänsterpespektiv så kan jag hålla med. Men det produceras faktiskt en jäkla massa politiska filmer i Sverige. Av en helt annan typ. Daniel Lindvall berör saken i sitt svar. För även filmer som hyllar den rådande ordningen är politiska. I allra högsta grad. De tydligaste exemplen är alla snutfilmer, som Beck, Wallander och extremfallet  Johan Falk, som får Chuck Norris att framstå som en vinpimplande bögfeminist.

Den här typen av snutkultur är ofta rena reklamfilmerna för det statliga våldsmonopolet. De glorifierar inte bara polisyrket utan också polisens världsbild där det bara finns plats för tre kategorier människor. Offer, snutar och buset.

Att de här filmerna inte upplevs som politiska säger egentligen allt man behöver veta om hur ideologi fungerar. De som upprätthåller ordningen upplevs som neutrala även om de tar till våld och tänjer på reglerna, något som alla snutkulturhjältar gör.

För några år sedan gjorde jag en liten film (ja, det är Gunvald som snackar) om det här i samarbete med Martin ”Layoukungen” Hultman. Titta på den nästa gång du tänker att det inte görs så mycket politisk film i Sverige. Så är tyvärr inte fallet.

 

Högdalen Business School

hogdalen_org_logo_01

 

För tio år sedan grundade jag en affärskola, Högdalen Business School. Egentligen var det betydligt tidigare än så, men även om det är länge sedan är inte alla omständigheter preskriberade så den historien tar vi någon annan gång. 

 

Hursomhelst. Under årens lopp har skolan erbjudit en rad olika kurser i vitt skilda ämnen, alla med livets skumraskaffärer som utgångspunkt. Nu är det dags att knyta ihop säcken och erbjuda en heltäckande utbildning. 

 

Utbildningen kommer att hållas på distans och bestå i att ta del av den kurslitteratur som just nu håller på att sammanställas. Tentamen sköter du på egen hand, om du fattar vad jag menar (jag vill alltså inte bli inblandad). 

 

Inte nog med det. Som trogen läsare av den här bloggen kommer du att ha möjlighet att utforma själva utbildningen. Jag kommer att då och då presentera olika delkurser.  

 

Alla som bidrar med synpunkter, korrigeringar, förslag, förbättringar, försämringar eller i stort sett vad som helst kommer att omnämnas i boken under rubriken ”särskilt begåvade studenter”. 

 

Återkommer inom kort…

Okrossbara illusioner

Igår fick jag ett märkligt mail. Det kom från en man som heter Bengt Nilsson. Han driver ett företag som tillverkar säkerhetsglas. I mailet förklarar Bengt att hans företag monterat okrossbara fönsterrutor på polisstationen i Rosengård. 

Inget konstigt med det. De kommer säkert till användning. Jag undrar bara varför han berättar det här för just mig. Vad ska jag göra med informationen?

(1) Är det meningen att jag ska bli sugen på att installera okrossbara rutor hemma? Jag bor på fjärde våningen och dessutom i en hyreslägenhet, så det känns inte särskilt nödvändigt. 

(2) Är det meningen att jag ska avskräckas från att åka till Rosengård och panga rutor på snuthäcken?

(3) Är Bengt i maskopi med exempelvis producenten bakom Beck-filmerna och är ute efter att skapa illusionen av att vi lever i en farlig värld och därmed plantera en liten poliskonstapel i min hjärna?

Hjälp mig på traven är ni snälla.

James Ellroy

Tipsen på böcker, filmer och musik här bredvid kommer att uppdateras, utökas, specificeras och krånglas till så fort jag hinner. Först ut är James Ellroy…

James Ellroy ”American Tabloid”

James Ellroy är en av de riktigt stora amerikanska samtidsskildrarna. Ofta handlar det om LAPDs mörkaste ögonblick med snutar så korrumperade att de knappt kommer ihåg vem de jobbar åt längre. När han är som allra bäst, som i American Tabloid, får även härvan kring kennedymordet och storpolitiken ett kok stryk.

Ellroy hävdar själv att hans böcker till en tredjedel är sanna, till en tredjedel högst sannolika och till en tredjedel påhittade. Att han har en hel del på fötterna bevisas bland annat av det faktum att klanen Kennedy inte lyckats stämma honom på allt han äger.

Han hämtar en hel del inspiration från sitt eget liv. När han var tio blev hans mor brutalt mördad och i sin ungdom försörjde sig Ellroy tidvis som inbrottstjuv.

Det sägs att Ellroy utvecklat sin korthuggna telegramprosa mer eller mindre av en slump. Han hade sumpat ett av sina tidiga manus och bad förläggaren skicka en sammanfattning. När Ellroy fick läste sin egen text som förläggaren återgivit i stolpform tyckte han det var mycket bättre än sitt eget original.

Är du nyfiken på Ellroy tycker jag att du ska börja med  böckerna om kennedy-mordet. Läs dem på engelska eller i de utmärkta svenska översättningarna.

En amerikansk myt (American Tabloid)

Sextusen Kalla (The Cold Six Thausand)

Hösten 2009 kommer del tre Blood’s a Rover

När du är klar kan du ta dig an ”La-noir” serien:

Den svarta dahlian (The Black Dahlia)

Den stora tomheten (The Big Nowhere)

Los Angeles konfidentiellt (L.A. Confidential)

Vit jazz (White Jazz)

Ta dem i rätt ordning. De bygger på varandra, även om handlingen utspelar sig en tio år mellan, så dyker en del av karaktärerna upp igen.

Någonstans däremellan tycker jag du ska plocka upp hans självbiografi, My Dark Places, som är lika bra som vilken av hans ”deckare” som helst.

Metropia

Vill du ha en liten ”Sneak Preview” från filmen jag varit delaktig i finns den här:

Metropia

Jag har skrivit manus tillsammans med regissören Tarik Saleh och Stig Larsson. Den riktige Stig alltså, inte den där kioskdeckartrotten. 

Filmen är en dramadokumentär. Det kanske är bäst att poängtera att alla inblandade inte skulle beskriva den så, utan snarare som ”Science Fiction”. 

Medverkar gör bland andra Vincent Gallo, Juliette Lewis, Udo Kier, Stellan Skarsgård och Alexander Skarsgård. Nåja, deras röster i alla fall. 

Filmen kommer upp på biograferna till hösten. Var snäll och kom ihåg att det är ett väldigt otacksamt jobb att syssla med samhällsskildringar. Det är ju som bekant alltid mycket värre i verkligheten. 

Och du. Don’t wash your hair…

JCVD

Kamsportfilmer är Hollywoods motsvarighet till Trip-Hop. Alla har någon gång älskat dem, men ingen skulle drömma om att erkänna det offentligt. Kräddkarriärer har tagit slut av betydligt futtigare anledningar än så. Med undantag för Bruce Lee och filmer med boxningstema står kampsportfilmerna och deras stjärnor till och med lägre i kurs än buskis och porr.  

Det är delvis skådespelarnas egen förtjänst. Att helt sakna självdistans samt omfamna reaktionära värderingar ingår liksom i paketet. Värst av alla är Chuck Norris som glatt åker runt i sina Action Jeans och snurrsparkar alla som messar med Texas i skallen. På en fin andraplats återfinns Steven ”Snuten” Seagal med sin glesa, flottiga hästsvans och förkärlek för att knäcka armar så det låter högt och otrevligt. Om du någon gång försökt sova samtidigt som någon kollar på en segalrulle förstår du vad jag menar. Namnen på hans rollkaraktärer säger troligen allt man behöver veta om hur det är ställt med killen. Säg ”Nico Toscani”, ”Mason Storm”, ”Casey Ryback”, ”Jack Cole”, ”Jonathan Cold” och ”Travis Hunter” högt för dig själv utan att börja skratta om du kan*. 

Därför är det glädjande att det på senaste tiden dykt upp två filmer som ger denna underskattade konstform lite upprättelse. I båda fallen handlar det om två åttiotalsikoner som spelar sig själva, även om detta inte är uttalat i förra årets bästa film The Wrestler med Mickey Rourke.  

Det andra bidraget står ”Muscles from Brussels” för. Jean-Claude Van Damme spelar Jean-Claude Van Damme i metadramat JCVD. Han genomgår en jobbig vårdnadstvist, gör halvhjärtade försök att sluta med kokset och är på dekis som skådis, till och med för att vara honom. Dessutom känner han sig missförstådd som konstnär vilket ger filmen en lätt surrealistisk tvist. Mitt i allt elände hamnar Klådan i ett gisslandrama på ett postkontor som han givetvis får skulden för. Det låter kanske inget vidare, men jag lovar att det är förvånansvärt bra. Visst, han kunde ha rånat posten på riktigt, men man kan inte få allt. 

Betyg:

Om den här trenden är ett tecken på att vissa actionhjältar plötsligt har massor av självdistans, eller ingen som helst utan snarare hamnat i händerna på osedvanligt cyniska regissörer ska jag låta vara osagt. Jag lutar åt det första alternativet. Bra filmer blir det hursomhelst. Så om du läser det här Danne Fridell kan du väl ringa Liam och Paolo. Jag har en idé. 

* Det sägs att Segal spelar in porr under namnet Max Hardcore, men det faller på sin egen orimlighet.