Gangstern i småborgaren

 

Artaud_thought_image

Motorcykelserien Sons of Anarchy är verkligen inget mästerverk med sina förutsägbara, orealistiska intriger och outhärdliga grabbighet. Ändå fortsätter jag att titta. Precis som andra gangsterserier ger den nämligen en sofistikerad och oförställd bild av en annan sorts brottslighet, kapitalismen. Sons of Anarchy är ett gäng pigga entreprenörer som inte kunde bry sig mindre om övriga samhällets överenskommelser. Precis som vilket multinationellt storföretag som helst alltså. Så länge det är bra för affärerna är det bra. Den här dimensionen av gangsterkultur uppmärksammas alltför sällan. Bertolt Brecht förklarar det med att ”den borgerliga kritikern har alltid haft svårt att se småborgaren i gangstern. Jag tror det kommer sig av att de har så svårt att se gangstern i småborgaren”.

Särskilt bra är Sons of Anarchy på att visa de kroppsliga aspekterna av kapitalismen. Biopolitik som det kallas med ett finare ord. Hur särskilt kvinnor är till salu som sexualiserad arbetskraft. Serien är full av prostitution, porr och övergrepp. I slutet av säsong fem och början av säsong sex tas biopolitiken till nya, oanade höjder när Lee Toric dyker upp i handlingen. Toric är en Harvardutbildad och tidigare mycket framgångsrik polis som fått sparken efter att ha varit för brutal. Det hindrar honom dock inte från att fortsätta bedriva pseudopolisiär verksamhet. I en avslöjande scen sitter han på ett sunkigt motell bredvid en väska proppfull med knark och läser boken Watchfiends and Rack Screams som är en samling av den franske dramatikern och poeten Antonin Artauds texter.

Artaud förespråkade en teater som i stället för handling skulle utgå från primitiva riter. Den skulle vara som verkliga livet, så chockerande och brutal som möjligt. Han hade dessutom en olycklig relation till sin egen kropp. Artaud drabbades av en hjärnhinneinflammation som barn och blev aldrig helt återställd. Han led av kronisk smärta och ständigt återkommande depressioner och behandlades med både elchocker och opiater, som han snart blev beroende av. Till sist var Artaud så trött på sin kropp att han förklarade krig mot den. Kroppen svarade med en cancer i tjocktarmen som tog livet av honom i mars 1948.

Även Lee Toric befinner sig i krig mot den egna kroppen. Han pumpar den full med droger och slår den när den inte lyder. Han straffar även andras kroppar bland annat genom att beställa mycket brutala homosexuella våldtäkter och mörda personer vars kroppar han behöver för sina syften. Det är lätt att se Toric som en grotesk karikatyr av rättssamhället, men han är snarare en bild av den sentida kapitalism. Av hur ett jämförelsevis ordnat system urartar i alltmer primitiva riter där de sista dropparna ur samhällskroppen drivs ut med hjälp av våld och droger. Av ett system som lever på lånad tid men desperat försöker skjuta det oundvikliga slutet framför sig genom en total hänsynslöshet mot människor, djur och miljö.

Så även till synes dåliga tv-serier kan erbjuda värdefulla insikter. Jag kommer exempelvis att tänka på Lee Toric varje gång Stefan Löfven önskar ett globalt handslag mellan arbete och kapital.

Ur Arbetaren #50 2013

Kulturen vecka 37

I veckans nummer av (kultur)Arbetaren avslöjar Andreas hur teveserien Suits kommer undan med rasism, sexism, homofobi och klassförakt och Lars laddar inför femte säsongen av Sons of Anarchy.

Den här veckan har jag dessutom det stor nöjet att presentera en förbättring av Arbetarens kultursidor. Jag har länge velat ge Rebecka Kärde större utrymme här på kultursidorna. Efter att han funderat länge och väl på vad hon skulle kunna skriva om har jag har till sist fattat ett beslut: vad hon vill. Från och med det här numret härskar hon oinskränkt över spalten längst till höger på det här uppslaget. Läs försiktigt.

I den långa artikeln berättar Daniel om den nya dokumentären om Olof Palme. Här är min egen inledning till veckans nummer:

För 30 år sedan började ett systemskifte världen över, även här i Sverige. Fram till dess hade vi genom att minska skillnader mellan människor lyckats bli ett av världens rikaste länder. Långt ifrån något klasslöst samhälle, men trots allt relativt jämlikt, jämställd och välmående.

Men för 30 år sedan började vi göra precis tvärtom. Öka skillnader istället för att minska dem. Inte nog med det. Tiden efter systemskiftet präglas av ett antal händelser som effektivt krossar illusionen om en folkhemsidyll. Statsministern skjuts på öppen gata. Två lasermän skjuter folk de tycker ser utländska ut. Främlingsfientliga partier väljs in i riksdagen. Svårt sjuka tvingas ut i arbetslivet eller blir av med sin ersättning. Skolsystemet utvecklas till en garant för ökade klassklyftor. Demonstranter beskjuts. Tvångsarbete införs för arbetslösa. Utrikesministern mördas. Allt mer av våra gemensamma tillgångar säljs av ideologiska skäl och ibland till vrakpriser. Sverige deltar i USA-ledda imperialistiska krig. Allt mer avregleras på allas, utom en fåtal profitintressens, bekostnad. Vi får vår första seriemördare som sedan visar sig vara oskyldig till flera av morden, eventuellt alla, vilket innebär en rättsskandal i världsklass och om det vill sig illa dessutom åtta mördare på fri fot. Allt medan klyftorna ökar från dag till dag.

Det är lät att tänka att det var bättre förr. Särskilt när det delvis är sant. I dagarna har en ny dokumentär om Olof Palme premiär. Just Palme får ofta fungera som ideologisk snuttefilt och symbol för en tid vi gärna minns som åtminstone rättvisare än vår egen. Läs om filmen på kultursidorna, se den gärna och fundera på en sak. Inte om det var bättre igår utan hur vi ska vända utvecklingen och göra det bättre imorgon.

————————————————

Sist men inte minst, veckans tips…

[Klok gubbe] Zygmunt Bauman

Zygmunt Bauman är mest känd för boken Auschwitz och det moderna samhället där han undersöker sambandet mellan förintelsen och moderniteten och menar att förintelsen inte var något ondskefullt snedsteg utan en logisk konsekvens av det moderna samhället.

Men Bauman har en hel del intressant att säga om nutiden också. De senaste femton åren har han skrivit en lång rad mycket intressanta böcker om bland annat den hyllade globaliseringen som i praktiken snarare innebär en lokalisering för världens fattiga, om arbetskritik, om vår allt viktigare roll som konsumenter och om den allt mer tilltagande privatiseringen av det offentliga rummet.

I dagarna kommer hans senaste essäsamling, Collateral Damage – social ojämlikhet i en en global tidsålder, ut på svenska. Begreppet Collateral Damage är inte helt lätt att översätta till svenska. Det betecknar ursprungligen kalkylerade, ofta civila offer i krig som exempelvis dödsoffer vid bombraider. I Baumans fall handlar det om offer för rådande samhällsutveckling. De som betalar priset för det välstånd resten av oss åtnjuter. I svenska termer exempelvis de som utförsäkras eller tvingas delta i Fas3 för att resten av oss ska få nån skattelättad hundring mer i plånboken.

Första essäns rubrik sammanfattar världsläget, ”Från agora till marknad”. Det täcker in allt från högt till lågt och från katastrofalt till irriterande. Från de antika torg där demokratin föddes till en plats för mångel. Eller från välfärd till profit, från torg till galleria, från internet till Spotify eller från medborgare till kund. Hursomhelst. Snart 90-årige Bauman är skarpare än någonsin.

[Studiecirkel] Berlin Alexanderplatz del 5

Avsnittet inleds med ett antal illa dolda symboler för kapitalismen. En krogdiskussion om skördar som ruttnar bort och förhistoriska glupska ödlor som avbryts av att en riktig sprätt till maffiaboss kliver in på krogen. Detta är ändå bara någon sorts uppvärmning för kort därefter dyker seriens antagonist tillika Franz nemesis Reinhold upp i handlingen.

Reinhold är sällsynt slemmig typ som konsumerar människorna i sin omgivning med omättlig aptit. Särskilt de kvinnor han raggar upp för att sedan lämna så fort de ställer krav. Eller rättare sagt, han är för feg för att göra det själv och använder istället Franz som får ärva flickvännerna.

Reinhold gestaltar inte bara den klassiske mansgrisen – oförmögen att möta kvinnor på lika villkor och ett as i tanke och handling – utan också kapitalismen. Som använder, förbrukar, spottar ut, expanderar i ett evigt kretslopp som omfattar mer och mer för varje varv. Som inte är sen att slå mynt av gamla orättvisa strukturella skillnader mellan män och kvinnor, fattiga och rika. En leende Franz tar i sin tur hand om de som förbrukats utan att för den sakens skull behandla dem särskilt mycket bättre. Eller om man så vill, den som slits i produktionen tas om han av den barmhärtiga arbetsvården. Det är helt omöjligt att se femte avsnittet av Berlin Alexanderplatz utan att samtidigt nynna på ”Staten och Kapitalet”.

Arbetets söner

Medverkar i den eminenta filmtidningen FLM med en uppdatering kring MC-såpan ”Sons of Anarchy”.

Årets film och teve 2010

Un Prophete

Årets överlägset bästa film är en fransk fängelserulle. Un Prophete är helt befriad från allt som gör amerikanska sådana till så plågsamma upplevelser. Ingen amatörpsykologi. Inga bortförklaringar. Ingen regissör som kramat nån vit jävla kanin under inspelningarna. Bara materiella orättvisor, hårda tag och fullkomligt lysande skådespelarinsatser.

Precious

Något så unikt som en feel-good-film om incest, misshandel, klassklyftor, hiv, analfabetism och sexuella övergrepp mot barn. Läs mer om den här.

Justified

Sheriffen från Deadwood flyttar hundrafemtio år fram i tiden och förlorar lite av sin moral och det mesta av sitt samvete. Efter en enligt honom själv rättfärdigad dödsskjutning omplaceras han till mitt-i-jävla-ingenstans i barndomstraktens Kentucky. Hans nazi-nemesis käkar dessutom Henry Rollins dito från Sons of Anarchy till frukost. Överlägset bäst på teve just nu.

Breaking Bad

Säsong tre är klart bäst hittills. Och det vill inte säga lite. Så här skrev jag om den tidigare.

Shutter Island

Skitbra. Även om du läst boken. Både Ben Kingsley och Leo har fått duktigt med krädd för sina insatser men jag tycker att Mark Ruffalo sparkar bådas rövar. Så här skrev jag om den tidigare i år.

Sherlock

Det ultimata manliga geniet i BBC version. Slog Guy Ritchies version som trots allt var helt ok underhållning.

RSA

RSAs animerade kortversioner av böcker och filosofer är vansinnigt folkbildande och kommer eventuellt att ersätta högstadiet på sikt. Ta dig exempelvis an Zizek under nio minuter.

Några besvikelser:

Det en gång så mysiga motorcykelgänget Sons of Anarchy blev kristdemokrater i säsong tre. En av de mest obehagliga böcker jag läst, The Killer Inside me, blev istället osmakligt i filmversion. Trots Casey Affleck.

300

Såg just att jag skrivit trehundra inlägg. Inte konstigt att tiden inte räcker till ibland. Tack alla ni som läser och kommenterar!

Här får ni några tips i höstmörkret:

[Bok] Cormac McCarthy – Blodmeridianen
Gammal är äldst. Och smutsigast, råast och läskigast. Vågar bara läsa någon sida i taget, så den räcker nog hela vintern.

[Dub] Darkstar – North
Jag vet inte riktigt vad det här är för musik och vill egentligen inte veta. Men jag hoppas att de tagit sitt namn från John Carpenters kultfilm. Dubstep-soul-synt-industri på dåliga tabletter.

[Teve] Justified
Sheriffen  från Deadwood flyttar hundrafemtio år fram i tiden och förlorar lite av sin moral och det mesta av sitt samvete. Efter en enligt honom själv rättfärdigad dödsskjutning omplaceras han till mitt-i-jävla-ingenstans i barndomstraktens Kentucky. Hans nazi-nemesis käkar dessutom Henry Rollins dito från Sons of Anarchy till frukost. Överlägset bäst på teve just nu.

[Fackla] Roland Paulsen – Arbetssamhället
Kan mycket väl vara den viktigaste politiska skriften i Sverige de senaste femtio åren. I shit you not.

[Skivbolag] Soul Jazz Records
Ger ut en hel del bra samlingar och lyckas alltid plocka ihop det bästa i varje genre. Senaste i raden är Riddim Box som innehåller dubstep med garagesmak.

[Bok] Stefan Jonsson – Rapport från Sopornas planet
Tidigare motiverade Jonsson mer eller mindre själv prenumerationskostnaden för Dagens Nyheter. Nu kan du läsa några av hans bästa texter i bokform och köpa nån annan tidning istället. Win-Win.

[Förtydligande] Claire Colebrook – Gilles Deleuze – en introduktion
Colebrook lyckas med konststycket att inte bara skriva en fullt begriplig utan också oerhört bra introduktion till denne specielle fransos.

 

 

 

 

 

 

 

Sons of Anarchy

Sons_of_Anarchy_Poster

“Den borgerliga kritikern har alltid haft svårt att se småborgaren i gangstern. Jag tror det kommer sig av att de har så svårt att se gangstern i småborgaren“
Bertolt Brecht

Tisdagar är julafton för oss som är fascinerade av episkt tevevåld. Andra säsongen av Sons of Anarchy sänds i USA och första säsongen visas i Sverige på en kanal som heter TV400 (hört talas om den? Kan du se den? Var är Statens television när man behöver den? Så klagar de på att folk laddar ner från nätet).

Hursomhelst. Sons of Anarchy handlar om SAMCRO (The Sons of Anarchy Motorcycle Club Redwood Original), ett MC-gäng från en liten håla i norra Kalifornien. Eller rättare sagt, serien utspelar sig i MC-miljö men handlar först och främst om att bygga upp en framgångsrik affärsverksamhet.

Sons of Anarchy påminner om två av senare års absoluta höjdare, The Wire och Deadwood. Dock utan att nå upp till någon av dem kvalitetsmässigt. Serien lider nämligen av två stora problem. Det första handlar om trovärdighet. Hur stor är sannolikheten att medlemmarna i en organisation som har massor av supportrar, hang arounds och dylikt själva skulle utsätta sig för risker? Att de exempelvis själva skulle smuggla vapen eller se till att vittnen försvinner? Rätt jävla obefintlig.

Jag kan dock köpa att skaparna tummat lite på verkligheten av dramaturgiska skäl. Det är betydligt mer spännande att huvudpersonen hamnar i skottlossning än att en bifigur gör det. Om han gör det nån gång ibland alltså, inte hela tiden. Å andra sidan skulle de kunna gjort som i The Wire, det vill säga även skildrat livet på den absoluta botten av näringskedjan.

Detta leder dock till nästa problem. Våldsinflationen. Det skjuts och mördas alldeles för mycket. Jag har varit inne på det förut. Har du sett sex skottlossningar struntar du i den sjunde. Det spelar ingen roll vem som är inblandad. De borde återigen lärt sig av The Wire, där våldet aldrig tillåts ta över och där varje skott träffar som ett slag i magen.

Dessutom förekommer också en massa helt onödiga våldsskildringar, som de mer eller mindre organiserade knytnävsslagsmålen som ständigt pågår i bakgrunden. Trodde aldrig jag skulle klaga på meningslöst videovåld, men här är det faktiskt på sin plats. Och dessutom, hur farligt och smutsigt är det egentligen med två män som slåss mer eller mindre utan regler i en ring? Den typen av aktivitet är numera en lika seriös sport som exempelvis skidskytte.

Det är som att skaparna till Sons of Anarchy inte riktigt litar på sin egen förmåga. Att de inte gjort karaktärerna och miljöerna tillräckligt tuffa utan måste krydda med en massa machosmörja för att poängen ska gå fram. Det är synd för serien hade varit mycket bättre utan.

Sons of Anarchy har nämligen helt klart sina förtjänster. Huvudrollsinnehavaren, Charlie Hunnam, är lysande som vitt amerikanskt arbetarklasslödder så engelsman han är. Helt i klass med Nicky och Ziggy Sobotka från andra säsongen av The Wire.

Och att Katey Segal inte tänder en stor blinkande skylt med texten ”Peggy Bundy” varje gång hon visar sig i rutan är en storartad bragd i sig. Kul också att min ungdoms idol Henry Rollins (jag var tretton…) dyker upp i säsong två. Rollins spelar sig själv, en dogmatiker med betydligt mer muskler och tatueringar än humor och självdistans.

Det är också ett stort nöje att följa maktkampen inom gänget, som formellt är direktdemokratiskt – de röstar om alla viktiga beslut – men informellt är extremt hierarkiskt. Jag tror alla som verkat inom någon typ av löst sammansatt och förment demokratisk sammanslutning känner igen sig med skräckblandad förtjusning. Att grundaren visar sig varit inspirerad av Emma Goldmann är också en fin poäng.

Men framförallt handlar alltså Sons of Anarchy om företagande. Om att bygga ett imperium. Om att slå ut konkurrenterna. Om att behålla makten till varje pris. Om att styra ett samhälle.

SAMCRO verkar på en liten ort och är byggdens välgörare och beskyddare. Så länge de får ha sina affärer i fred. Inte alls olikt situationen i många mindre samhällen där det finns en enda större arbetsgivare som dikterar villkoren. Som alla är tvungna att hålla sig väl med vare sig de vill eller inte. I gengäld förvandlar SAMCRO den lilla orten till ett gated community med en metod långt mer respektingivande bland buset än alla murar, larm och vaktbolag i världen. Respekten för deras varumärke.

SAMCRO är visserligen ett MC-gäng, men kunde alltså lika gärna vara det gamla fina bruket i en modernare tappning. Oavsett om affärerna är legala eller inte är det lilla samhället i händerna på den stora entreprenören. På den store arbetsgivaren och skattebetalaren, oavsett om han faktiskt betalar skatt eller pumpar in pengar på annat sätt.

Att vara så dominerande innebär givetvis makt. Visst kan det vara trevligare att bli av med jobbet än att bli misshandlad, men det rör sig om en gradskillnad, inte en artskillnad. Det rör sig i båda fallen om en privatisering av ett samhälle genom ett underförstått hot om våld mot den som inte accepterar reglerna.

Av naturliga skäl är ”gängets” våld grövre är ”företagets”. Det har inte i första hand att göra med att SAMCRO är mer barbariska är låt oss säga ett mer traditionellt inkassoföretag. Snarare på att de har mindre och sämre resurser. Om någon i skumraskbranschen kunde skicka obetalda skulder till inkasso eller kronofogden skulle han göra det. Om han kunde polisanmäla stölder eller våld skulle han göra det. Men nu har han inte tillgång till samma jämförelsevis civiliserade våldsapparat som vi andra – med polis, domstolar, kreditinstitut, inkassoföretag, kronofogde och så vidare – så SAMCRO sköter de bitarna istället.

SAMCRO gör det inte för att det är så roligt att utöva våld. Människor som begår våldshandlingar trots att de inte behöver är som tur är extremt ovanliga. De begår våld för att de måste. För att det är just precis så ett samhälle fungerar. Även vårt. Eller rättare sagt, i synnerhet vårt. Genom att ytterst kunna ta till våld mot den som inte följer reglerna.

Våldet en förutsättning för att kunna tvinga folk att gå till jobbet, sköta sitt och hålla käften. Det är en förutsättning för privat egendom. Det är en förutsättning för att rika ska kunna fortsätta stjäla från fattiga.

Så när du sätter dig i tevesoffan för att fascineras av de ovårdade mc-sluskarna vill jag att du tänker på vad Omar Little sa till advokaten som beskyllde honom för att livnära sig på våld, brott och skumraskaffärer.
– Precis som du.

/Fredrik Edin