60 år av spotifiering i tunnelbanan

I höst fyller Stockholms tunnelbana sextio år. Reklamen i den är lika gammal. Jag antar att kollektivtrafiken är ett utmärkt ställe att utsätta folk för budskap. Det går inte att värja sig. Man måste vara dövstum för att undgå de otaliga meddelanden som bombarderar resenären. Skulle dock inte bli förvånad om det förekommer reklam i blindskrift.

Den mest extrema formen är så kallade ”folierade” tåg – det som kallas ”whole car” på graffitispråk – det vill säga en vagn som är helt täckt på utsidan med reklam. Gallerians version är troligen världshistoriens fulaste färdmedel.

2009 drog SL in 196 000 000 kronor på reklamen. Men vad är det de säljer egentligen? Reklamplats? Nja. Sina resenärer snarare. SL säljer det faktum att ett antal pendlare tar emot budskap när de reser. Vilket annonsörena alltså villigt betalar dyra pengar för.

Men resenärerna då? Att ta emot budskapet är ju alltså en form av betalning. Säga vad man vill om Spotify, med de är åtminstone ärliga på den punkten. De hymlar inte med att deras reklamjinglar är ett betalningsmedel du kan välja istället för att betala med pengar. När hörde du SL tacka för att du jobbar åt dem varje gång du reser?

Får du överhuvudtaget något för ditt arbete med att ta emot reklambudskap? Kanske. Men även om reklamintänkterna skulle gå oavkortat till att förbättra kollektivtrafiken har du alltså betalat först för biljetten och sedan genom att ta emot budskap. Sedan betalar du givetvis även reklamen när du köper någon vara det gjorts reklam för.

Försök planka från det om du kan.

Spotifieringen av klotter

Det började med att Ulrika Stahre arbetate som klottersanerare under en eftermiddag. Hon konstaterade att jobbet inte handlade om att ta bort nånting utan snarare om att smeta ut det. Det viktiga var inte att göra rent utan att förstöra budskap. Ju mer de sanerade desto fulare blev det.

Inga konstigheter. Klottersanering handlar inte om estetik utan om ekonomi. Det handlar inte om hur något ser ut utan om någon betalat för det eller inte.

Det allra fulaste klottret står nämligen SL själva för. Tunnelbanan är proppfull med horribla reklamtavlor. För några år sedan lät man dessutom motivlacka hela vagnar utvändigt, något som kallas att göra en ”whole car” på graffitispråk. Gallerians vagn kan mycket väl varit det fulaste allmänna färdmedlet i världshistorien. Den såg ut som en riktigt ful reklamkampanj som sanerats av Ulrika Stahres före detta kollegor.

När kollektivtrafiken privatiseras övergår den från att vara ett system vars syfte är att frakta resenärer till ett system vars syfte är att tjäna pengar på att frakta resenärer. I sann spotifireingsanda tillåts bara vissa budskap, medan annan information begränsas. Av ekonomiska skäl.

Du får exempelvis inte sätta upp affischer i tunnelbanan. Och bara en gratistidning får spridas innanför dörrarna. Däremot får du göra det precis hur jävla fult som helst om du cashar innan. Så givetvis försöker SL och deras lakejer sätta dit NUG med alla medel.

Hans film om icke-spotifierade budskap bryter mot den här logiken. En logik som alltså i grund och botten handlar om att profitera på stockholmarnas resande i så stor utsträckning som möjligt. En logik som är så viktig att upprätthålla att polisen har börjat jobba extra med att driva in avgifter.

Så räkna med att SL fortsätter driva processen mot den nyligen friade NUG. Och att de ekonomiskt motiverade – spotifierade – klottret fortsätter svämma över tunnelbanan.

Mer om spotifiering:

https://fredrikedin.wordpress.com/2010/01/07/kamelen-i-bollnas/

https://fredrikedin.wordpress.com/2009/02/16/spotifysamhallet/

https://fredrikedin.wordpress.com/2009/11/26/spotifysamhallet-ii/

Metropias undermedvetna III – Banrepubliken

Den här texten publiceras också som gästkrönika hos Planka ett nätverk som arbetar för fri kollektivtrafik. Så läs den där istället. Har du inte läst deras rapport Trafikmaktsordningen, som fått välförtjänta hyllningar, passa på att göra det också.

Hursomhelst. Metropia började som en fantasi. Hur skulle det se ut om hela världen styrdes av Storstockholms lokaltrafik med dåvarande trygghetschefen Kjell Hultman som envåldshärskare?

Vi som kom på idén till filmen – Martin Hultman (nej, de är inte släkt), Tarik Saleh och jag själv – älskar tunnelbanor. Samtidigt har Stockholm världens kanske minst sympatiska tunnelbana med osmidiga spärrar, höga biljettpriser, krångliga betalningssytem, våldsamma kontrollanter som ständigt överskrider sina befogenheter, korrupta chefer samt en medveten förfulning som saknar motstycke bland de hundratal tunnelbanesystem jag besökt.

Så det var med minst sagt dubbla känslor vi skapade en värld där lokaltrafiken flutit ut och absorberat resten av samhället. Samtidigt var det svårt att slå bort tanken att det faktiskt inte var fantasier. Att världen redan styrdes av SL.

I Stockholm är det inte ovanligt att ha en timmes resa till jobbet enkel väg. Med tanke på att en många dessutom använder kollektivtrafiken på sin fritid, tillbringar stockholmarna en ansenlig del av sin vakna tid i tunnelbanan. Råkar du dessutom jobba inom kollektivtrafiken är du nästan uppe i halva dygnet. Så steget till att tillbringa all tid inom kollektivtrafikens domäner är alltså inte särskilt långt.

Det fanns fler tecken. Under tiden vi arbetade med filmen tog SL fram ett nytt spärrsystem som liknar Schengen så mycket att det inte kan röra sig om en slump. Fri rörlighet. Så länge du räknas som arbetskraft. Om du har råd med biljetten alltså.

Under resan får du finna dig i att samhällets våldsmonopol i allt större utsträckning överlåtits åt privata entreprenörer. Att den tredje statsmakten förvandlats till ett annonsfinansierat partiorgan. Att tunnlarna förvandlats till gallerior. Att det är helt ok att klottra ner hela tunnelbanevagnar och vandalisera stationer så länge syftet är kommersiellt och budskapet passerat censuren.

Under tiden, i världen ovanför tunnlarna, sköter privata företag kriget i Irak. Allt fler offentliga miljöer förvandlas till olika typer av gallerior. Metro är en av våra absolut största dagstidningar med 15 miljoner läsare världen över. Spotify står för underhållningen, Newsmill sköter samhällsdebatten och det är helt ok att vandalisera så länge syftet är att sälja en vara.

Medan du ser filmen har våra påhitt inte bara blivit sanna utan också överträffat våra vildaste fantasier. Jag kan inte tolka det faktum att trafiken mellan Farsta och Gullmarsplan stängdes ner under premiärhelgen som något annat än ett tecken på att vi är på lite väl rätt spår. Trevlig resa!

Läs de andra delarna här och här .

Metropias undermedvetna I – smutset

Tänkte berätta lite om olika saker som inspirerat mig i arbetet med Metropia. Två saker innan vi börjar bara:

(1) Jag vet att det heter ”omedvetna”. Men eftersom det är en tunnelbanefilm tycker jag undermedvetna är roligare.
(2) Texten kan mycket väl innehålla en spoiler. Så har du inte sett den men tänker göra det tycker jag du ska vänta med att läsa det här.

Det är ganska uppenbart för alla som sett Metropia att övervakning är en av de viktigaste utgångspunkterna för filmen. När vi talar om övervakning är det lätt att tänka att det finns någon som spionerar.  Som av en ironisk slump skriver jag det här samma vecka som FRA-lagen träder i kraft.

Och visst är möjligheterna att övervaka någon i en tunnelbana oändliga. Hela systemet är ett panoptikon där du potentiellt sett alltid har någons ögon på dig. Det finns kameror överallt. Du vet inte om någon tittar, men det kan definitivt vara så. Det det är bästa att sköta sig, för man vet ju aldrig.

Tyvärr hade vi en känsla av att det här formen av övervakning var gårdagens nyheter och att vi var på väg in i nästa fas. Eller rättare sagt, att vi redan befann oss där. En del inspiration hämtades från en text av den franske filosofen Gilles Deleuze som, så vitt jag kunde förstå, beskrev den här nya ordningen. Det här stycket förutspår exempelvis Storstockholms lokaltrafiks digitala biljettsystem, där resenärerna potentiellt kan kartläggas in i minsta detalj, med en nästan obehagligt träffsäkerhet:

Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag (elektroniskt halsband).

Félix Guattari tänkte sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter, med hjälp av sitt elektroniska kort (dividuell) som lyfte den ena eller andra barriären; men kortet kunde vara indraget en viss dag, eller mellan vissa timmar; det som räknas är inte barriären utan datorn som beräknar vars och ens position, tillåten eller otillåten, och utför en universell modulation.

Den nya världen var alltså redan här och tunnelbanan något av en spjutspets. Om en människa som tror att någon eventuellt bevakar henne är lätt att kontrollera. Vad är då inte en människa som dessutom vet att hennes arbetsgivare, migrationsverket eller arbetsförmedlingen vet hur hon använder den lokaltrafik som är mer eller mindre omöjlig att undvika om du inte har bil och vill förflytta dig i Stockholm?

Det är lätt att bli konspiratorisk här. Alla som någon gång åkt tunnelbana i Stockholm vet att den är konstruerad för att frakta arbetare till och från sina arbetsplatser. Förorten – innerstaden tur och retur. Vill du däremot hälsa på en kompis i förorten bredvid blir det till att använda karta, kompass och i snitt tre bussbyten. Sedan en tid tillbaka har socialbidragstagare inte rätt till resor med kollektivtrafiken annat än just till och från jobbet. Hur länge dröjer det innan någon blir straffad för att hon använt tunnelbanan på fel sätt? För sitt eget nöjes skull, eller ännu värre, utan någon särskild anledning alls.

Tyvärr slutar inte historien här. Samtidigt som vi började arbetet med Metropia gav SL ut en folder* där de uppmanade folk som ”visste med sig att de doftade starkt” att åka med särskilda vagnar. I tunnelbanan vimlar det samtidigt av reklam för olika typer av kroppskontroll. Schampo, kläder, motionskedjor, tandkräm, smink och hälsokost. Om det inte var nog med att eventuellt vara övervakad, att någon kan ta reda på precis hur, var och när du reser var du också tvungen att tänka på hur du luktar. Hur du ser ut. Om du borstat tänderna. Att du borde gå på spinning oftare. Vad du brukar äta till lunch. Om du har tillräckligt fylliga ögonfransar. Och om personer som vet att de är övervakade håller sig på mattan är det ändå ingeting emot de som dessutom har en inre röst som frågar om de inte doftar lite väl starkt för att åka med främre vagnen.

Framtiden är inte bara här. Den rullar just nu iväg med tåget du missade. Medan du står på perrongen och undrar om någon tittar. Om chefen vet att du missade tåget med flit. Om personen bredvid ser att du har mjäll och känner din pseudoförbjudna kroppsodör. Schampot Dangst** i Metropia är inte science fiction. Det är bara kamerorna, det digitala biljettsystemet och all kroppskontrollpropaganda som smält samman i ett enda härligt trögflytande kontrollinstrument med förföriskt blått, radioaktivt skimmer. Trevlig resa!

* Jag har tyvärr tappat bort originalet. Den som hittar ett exemplar och skickar till mig får en vän för livet i utbyte.

** Stort tack till Faranak Rahimi som hittade på namnet till detta fina schampo.