Stöd inte din lokale sverigedemokrat, del II

l-mww1f7mwv1v7vm

Jag har varit inne på den förut. SDs lokalpolitik i Malmö. Det är ju lätt att föreställa sig SD som ett enfrågeparti, men den som kollar upp saken noggrannare kommer snart att inse att de har flera strängar på sin ostämda lyra.

Sist de var i farten ville de bland annat straffa barn till arbetslösa och försämra för cyklister. De hade dessutom en originell lösning när det gäller att hindra hatbrott. Den bestod i att partiet skulle ”bistå polisen med ordningsvakter”.

Den här gången vill de ta itu med problemet att skolorna i Malmö är så olika. Lösningen består i att ge mindre pengar till skolor i utsatta områden och med dåliga förutsättningar och mer pengar till skolor med bra förutsättningar.

SD menar att dagens system med mer pengar till skolor i utsatta områden inte höjer resultaten. Så partiet vill nu prova att ge dem mindre pengar istället. Inte nog med det. De vill dessutom ”se ett tätare samarbete mellan skolan och föräldrarna för att få föräldrarna att förstå vikten av att deras barn går i skolan”.

Varför stoppa där? Varför inte passa på att förklara vikten av att inte vara fattig? Eller upplysa barnen om vikten av att välja rätt föräldrar? I rätt områden?

SCB, SD och arbetarklassen maj 2014

w05g1n6znw7nfs

Precis som i höstas har jag tagit del av SCBs stora väljarundersökning och försökt förstå hur arbetarklassen röstar och förhåller sig till Sverigedemokraterna.

Myten att SDs väljare främst består av arbetslösa män stämmer inte. En större andel av de som har arbete sympatiserar med SD. Däremot sympatiserar en större del av de arbetslösa kvinnorna med SD, jämfört med de som har arbete.

SD ökar något både bland både män och kvinnor med låga inkomster. Bland de som helt saknar inkomst minskar dock SD rejält från 10,0% till 3,7% (underlaget är dock litet vilket gör felmarginalen stor)

SD minskar även bland män som saknar gymnasieutbildning, från 15,2% till 13,3%. Men SD är fortfarande mer än dubbelt så stora som V (5,2%) i den här gruppen. I gruppen män med mist tre års eftergymnasial utbildning är förhållandena nästan de omvända (V 10,0%, SD 4,4%).

SD har också tappat bland kvinnor utan gymnasieutbildning, från 7,3% till 5,7%. Den siffra som förvånade mig mest förra undersökningen var Vs stöd i den här gruppen som då var lägre än samtliga partiers utom KDs. Vs stöd har nu mer än tredubblats, från 2,1% till  6,4%. Anmärkningsvärt är dock att M är nästan tre gånger så stora som V i den här gruppen (18,4%)

SD har minskat bland manliga LO-medlemmar, från 14,7% till 13,7%. De är dock överlägsen två i denna grupp då M som tidigare var nästa lika stora tappat ungefär var tredje sympatisör (14,1% till 9,7%). M och V är nästa exakt lika stora.

SD minskar också totalt bland LO-medlemmar. De förlorar nästan 2 procentenheter, eller var femte sympatisör. SD är nu lika stora bland företagare (8,5% %) som bland LO-medlemmar. SD minskar också i gruppen ”Ej facklärda arbetare” från 13,3% till 9,6%. SD ökar också bland anställda som inte är med i facket.

Om jag ska dra några slutsatser av detta så har SD fortfarande stort stöd bland arbetarklassen; men de minskar total och minskar bland arbetarklassen. Socialdemokraterna har överlägset störst stöd bland LO-medlemmar, låginkomsttagare och människor utan högre utbildning. De har också ökat i flera av dessa gruppen, troligen på Moderaternas bekostnad. Vänsterpartiet ökar visserligen, men som någon på Twitter påpekade sker ökningarna också bland annat i grupper som högskoleutbildade, bostadsrättsinnehavare och högre tjänstemän

Men det är glädjande att SD tappar bland LO-medlemmar. Detta och det faktum att nästan var tredje sverigedemokrat har Moderaterna som näst bästa parti tyder på att många av deras sympatisörer, nuvarande och tidigare, insett vad vi andra vetat hela tiden. En röst på SD är en röst på Alliansen.

(Jag reserverar mig för slarvig läsning)

 

Supervalåret: representation och klass

 

qkyd2a0capta5a

För några dagar sedan granskade Sveriges Radio det nazistiska partiet Svenskarnas parti. De kom inte bara fram till att var tredje kandidat var dömd för något brott utan också att var femte hade skulder hos kronofogden och att ännu fler, bland andra partiledaren, hade betalningsanmärkningar.

Ok, jag förstår syftet med granskningen. Men jag har ändå ett tips till alla er journalister som vill visa problematiken med att nazister är på väg in i demokratiska församlingar: berätta bara att de är nazister. Det räcker väldigt, väldigt långt.

En av de mest spridda tweetsen om EU-valet, i skrivande stund delad över 1500 gånger, raljerar över att de två kandidater som kommer att representera SD i Bryssel saknar gymnasieutbildning.

Problemet är återigen de här människornas åsikter och den politik de kommer att driva. Inte deras utbildningsnivå. Jag tycker till och med att det finns för få politiker med skulder, betalningsanmärkningar och avsaknad av fullständiga betyg från gymnasiet. Så ser nämligen verkligheten ut för många svenskar.

Det talas väldigt ofta om vikten av bra representation, inte bara inom politiken utan också inom kultur, media, på myndigheter, i organisationer och så vidare. Det handlar oftast om kön, ibland härkomst, religion eller sexualitet. Nästan aldrig om klass. De gånger det diskuteras görs det ofta till ett problem, som i de två exemplen ovan. Det handlar aldrig om att de faktiskt kan vara bra att det finns politiker (och journalister osv) som inte kommer ur samma trygga övre medelklassmiljö som de flesta av sina kollegor.

Problemet är inte att fascister med dålig privatekonomi och avsaknad av gymnasieutbildning är på väg in i olika parlament. Problemet är att fascister är på väg in i olika parlament. Problemet är att så få andra partier har kandidater med dålig privatekonomi och avsaknad av gymnasieutbildning.

Jag säger inte att du själv måste tillhöra underklassen för att kunna representera, skildra eller arbeta med frågor som rör underklassen. Jag tror till och med att någon som gått raka vägen från gymnasiet, internationella toppuniversitet och högavlönade prestigejobb till regeringen kan föra en någorlunda vettig klasspolitik. Eller en läkarson från Östermalm för den delen. Men jag tror också att politiken (och media osv) skulle se annorlunda och bättre ut om representationen såg annorlunda ut även när det gäller klass.

Idag saknas en politik för de som har det sämst. De saknas politiska representanter för de som har det sämst. Vad som är höna och vad som är ägg vet jag inte. Däremot är jag ganska säker på att det är en väldigt dum idé att lämna över de här bitarna åt fascister.

 

 

Supervalåret: det är aldrig försent att starta eget

t5fcw4d8k0tqfm

Mitt i allt brunt elände i EU-valet finns faktiskt också några glädjeämnen. Ett av dem är det spanska vänsterpartiet Podemos (”Vi kan”). De fick 8 procent av rösterna och kämpar bland annat för medborgarlön (eller garanterad basinkomst som det tydligen heter nuförtiden), sänkt pensionsålder, maximilön och arbetstidsförkortning. 8 procent motsvarar ungefär en miljon röster och ger 5 platser i EU-parlamentet, alltså fler än alla svenska partier utom S.

Det unika med Podemos? Det bildades 11 april i år. Ok, de startade inte helt på noll utan har sina rötter i de omfattande protesterna som startade 2011 och rörelsen 15-M. Men ändå.

Så om du (eller jag) vaknar upp i morgon och får för dig att starta ett nytt radikalt vänsterparti behöver det inte vara en dålig idé.

 

Supervalåret: sista stora mätningen innan valet

l-0zu8zqoqiaxpii

Jag brukar ju roa mig med att gå igenom SCBs väljarundersökning, särskilt för att se hur arbetarklassen röstar. Den här gången har SCB valt att dela upp sin undersökning i två. En där vi får veta hur folk skulle rösta om det vore val idag, en annan där bredare sympatier och mer exakt vilka som tycker vad redovisas. Först ut är ”valresultatet” så spekulationer kring arbetarklassens sympatier får vänta till i juni då resten av siffrorna presenteras.

Några intressanta detaljer:

Fi skulle inte komma in i riksdagen. Deras siffror redovisas inte enskilt utan de ingår i gruppen ”Övriga partier” där Fi är överlägset störst. SCB avslöjar dock hur stor andel Fi utgör. De skulle få 2,5% av rösterna om det vore val i maj. Det är dock viktigt att komma ihåg att undersökningen är gjort innan EU-valet. Misstänker att Fi:s framgångar där drar en hel del röster. De visade att de är kapabla att få mer än 4% i ett val.

S och V har varit oroliga för att tappa röster till Fi. Det visar sig dock att det är främst Mp som tappar till Fi (o,5% sedan förra valet). M tappar lika mycket som V (0,4% och mer än S (o,3%). Faktum är att alliansen tappar mer (1%) till Fi än vad S + V gör (0,7%). Obs! Dessa siffror är osäkra. Det rör sig om få svarande och dessutom är Fi:s siffror ihopklumpade med andra småpartier.

Politiken tar ett kliv till höger. S tar röster från Alliansen och V tar röster från S. SD tar röster från Kd, Fp och M.

Det finns inget nettoflöde från S eller V till Sd

Centerväljarna flyr till Mp, S och Fi. Inte till övriga allianspartier. Annie-Lööf-effekten?

Moderaterna tappar hela 2,6%, alltså mer än ett helt Fi, till S. Det överlägset största flödet. Verkar som om partiernas respektive målgrupp överlappar varandra.

(Hastigt sammanslängt under lunchen så jag reserverar mig för missförstånd)

 

Supervalåret: jag vill inte leva i Europa

8veoxlv9gkk5p5-1

Dagen efter känns verkligen som en dagen efter utan en kvällen innan. Högerextrema partier hade tyvärr stora framgångar runt om i Europa. Nationella fronten blev största parti i Frankrike, Dansk folkeparti störst i Danmark, öppet nazistiska Gyllene gryning blev tredje största parti i Grekland, Jobbik fick nästan 15% i Ungern och Tyskland skickar en nazist till EU-parlamentet. Särskilt det sista är så obehagligt att jag bara ville somna om i morse.

Nationella fronten får fler ledamöter än Sverige, 24 mot Sveriges 20.

Tyskland har tagit bort sin procentspärr vilket alltså gjorde att nazisterna fick ett mandat, men även ett djurrättsparti och deras version av Piratpartiet som står långt till vänster om sin svenska motsvarighet.

I Sverige knep Feministiskt initiativ ett mandat med sina 5,3% och skickar därmed Soraya Post till Bryssel. Jag gissar att detta kommer att innebära rejält med vind i seglen till höstens riksdagsval. Hoppas också att vi i fortsättningen slipper fåniga valtekniska analyser av gubbar som Göran och Jonas på temat: en röst på Fi är bortkastad.

Piratpartiet åkte ur och jag misstänker att det var det sista vi såg av dem i någon svensk parlamentarisk församling. Tro det eller ej, men jag tycker det är lite tråkigt då de gjort ett delvis gott jobb när det gäller att driva deras fråga. Hoppas något annat parti tar över. En annan intressant aspekt som avslöjades i SVTs vallokalsundersökning är att Piratpartiet är det överlägset mest mansdominerade partiet. 82% av dem som röstar på PP är män (eller pojkar som någon mycket riktigt påpekade).

Moderaterna gör ett katastrofval och tappar mer än fem procentenheter sedan förra valet. Detta har beskrivits som ”Hökmark-effekten”. Hoppas detta är ett tecken. Tror dock vi ska vara försiktiga med att dra slutsatser då grundinställningen till EU spelar stor roll. EU-skeptiska borgare röstar på Centern och i viss mån KD som dessutom har draghjälp av en del seriösa partier på kontinenten samt en inflytelserik partigrupp. Borgerliga EU-vänner röstar på Folkpartiet. När det är dags för riksdagsval tror jag moderaterna kommer att sno (tillbaka) rejält med röster från samtliga tre.

Misstänker också att en hel del borgare numera kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet, sedan de blivit mer EU-vänliga. MP blev näst största parti. Dock tappade deras partigrupp i EU rejält.

Sverigedemokraterna gör tyvärr ett rekordval. SVTs vallokalsundersökning, som brukar ha fel just när det gäller SDS, underskattade dem med 3 procentenheter. 7% blev plötsligt nästan 10% när rösterna räknats. Detta innebär alltså två ytterligare högerextremister till den redan digra skaran i Bryssel.

Om detta hade varit ett riksdagsval hade ställningen mellan blocken sett ut såhär:

  • Alliansen: 36%
  • Alliansen i praktiken (M+KD+C+Fp+SD): 45,8%
  • S+V: 30,8%
  • S+V+Fi: 36.1 %
  • S+V+Fi+Mp: 51,3%

Det hade varit betydligt roligare om hela Sverige röstade som invånarna i valkretsen Möllevången / Folkets park i Malmö:

  • M: 2,7%
  • C: 2,0%
  • FP: 2,6%
  • KD: 0,9%
  • SD: 1,8%
  • PP 2,3%
  • S: 11,1%
  • V: 22,1%
  • MP: 21,6%
  • FI: 31,2%

Ok, nog om detta. Nu börjar det verkliga arbetet mot högerkrafter. Ses därute.

Supervalåret: vem gillar vem?

valkompass

Om du som jag är skräckblandat förtjust i valkampanjer har du säker hunnit göra en rad olika valtester redan. Svarat på en rad olika frågor och kanske viktat dem, för att får reda på vilket parti eller till och med kandidat som står dina åsikter närmast. Sådana tester blir givetvis missvisande för alla som befinner sig en bit ut på kanten politisk. Men jag ska inte orda om detta nu.

Det största testet är SVTs Valkompass där även kandidaterna till parlamentet svarar på frågorna. Detta gör det möjligt att ta reda på hur nära kandidaterna står sitt eget och andra partier. Det är också precis vad företaget Intellecta Corporate har gjort. Med hjälp av ett program har de låtit de tio översta namnen på de största partierna listor göra Valkompassen. Resultatet kan du se här ovan.

Ur ett större perspektiv avslöjas inga större överraskningar. Åsikterna följer två linjer, i första hand en klassisk höger-vänster-skala och i andra hand grundinställningen till EU. Men lite roliga fakta kommer trots allt fram. Särskilt bland nyare och mindre partier.

  • Partipiskan verkar vina oftast hos Vänsterpartiet. Deras kandidater är mest överens med sitt eget parti (till 97%)
  • Motsatsen är Kristdemokraterna och Centerpartiet vars kandidater är minst överens med sina egna partier (89%)
  • Faktum är att Fi:s kandidater är mer överens med Vänsterpartiet (91%) och Miljöpartiet (93%) än vad Kristdemokraternas och Centerpartiets kandidater är med respektive eget parti. Misstänker att synen på EU slår igenom här.
  • Minst överens av alla är Sverigedemokraternas kandidater med Fi (22%). Fi:s kandidater är också de som är minst överens med Sverigedemokraterna (28%). Ett ömsesidigt förhållande alltså.
  • Mest överens med Sverigedemokraterna är Piratpartiets kandidater (46%) om vi bortser från stolliga Junilistan som jag inte trodde fanns kvar. Till Piratpartiets försvar vill jag dock säga att inte heller deras kandidater är särskilt överens med Sverigedemokraterna.
  • Om Sverigedemokraternas kandidaterna får välja ett annat parti än sitt eget blir det i tur och ordning Junilistan (59%), Piratpartiet (51%) och Kristdemokraterna (49%). Något förvånande är att Vänsterpartiet är, om än mycket knappt, populärare än Socialdemokraterna.
  • Det parti Piratpartiets kandidater står närmast för utom sitt eget är Centerpartiet (79%)
  • Socialdemokraternas kandidater är mer överens med Miljöpartiet (88%), Fi (86%) och Centerpartiet (85%) än med Vänsterpartiet (81%). Så vem vet, vi kanske ser början på en annan sorts rödgrön röra.
  • De partier som tycker mest om varandra är Miljöpartiet och Fi.
  • Det råder en mycket större samsyn inom oppositionen än inom Alliansen