Lögn, förbannad lögn och statistik i Sydsvenskan

Många borgerliga tidningar har bitit i det sura SCB-äpplet och konstaterat att de Rödgröna ser ut att få majoritet i riksdagen efter valet.

Men oberoende liberala Sydsvenska Dagbladet är en kreativ tidning och som inte ger upp lika lätt. Istället presenterar de ett alldeles eget urval ur SCBs partisympatiundersökning.

Har de tittat på siffrorna för hela landet som de flesta andra tidningar? Nej. Har de tittat på siffrorna för region Skåne för att få en fingervisning om hur Landstingsfullmäktige kommer att se ut efter valet? Nej. Har de tittat på siffrorna för någon enskild kommun? Nej.

Istället skapar de en egen region, ”Stormalmö”, som av förklarliga skäl saknar eget politiskt styre. Det kan tyckas ointressant att presentera opinionssiffror för en påhittad region utan eget parlament. Men vänta lite, för det är här som det blir riktigt fyndigt.

Nu kan Sydsvenskan nämligen spä ut siffrorna för traditionellt röda Malmö med bland annat siffrorna för ”Sveriges blåaste kommun” Vellinge och stolt proklamera att Alliansen är störst. Smart va?

Det bör tilläggas att artikeln är placerad bland de ”i alla aspekter självständiga och opartiska” nyheterna och inte bland de övriga partsinlagorna på ledarsidan. Och skratta inte. Precis så här selektiv är borgerlig media ofta. Men tyvärr är det sällan så här uppenbart.

VM i naturmetaforer

Vissa saker kan vara svåra att snacka bort. Till skillnad från många andra borgerliga ledarredaktioner inser Sydsvenska Dagbladets att det är direkt kontraproduktivt att diskutera politik i dagsläget. Det skulle bara göra saken ännu värre.

Så vad gör de? Byter samtalsämne såklart. Inte nog med det. De bjuder in en kulturpersonlighet för att få lite djup.

Richard Hobert är kanske mest känd för att ha använt filmhistoriens fulaste peruker under inspelningarna av det episka lajvrollspelsdramat ”Tre solar”.

Nu får han chansen att uttala sig om det politiska läget i landet. Säga vad man vill om Richard men ingen har nånsin använt så många naturmetaforer för att säga så lite om så mycket.

Eller missar jag något? Den som först hittar någon typ av substans i texten vinner en utförsäkrad ringbrynja av återvunna Saab-reservdelardelar.

Shopenhagen

If the climate were a bank, we’d have saved it already
Hugo Chavez

Sydsvenskans ledarredaktion är arga på alla som förväntar sig att politikerna i Köpenhamn ska sluta snacka och fatta någon typ av konkreta beslut istället. Allra argast är de på Birger Schlaug som har den stora fräckheten att kritisera marknadsekonomin. Marknaden är nämligen, enligt Sydsvenskan, bäst lämpad att lösa klimatkrisen:

Men den förkättrade marknadens olika mekanismer är det snabbaste och effektivaste sättet att ändra människors konsumtionsmönster, att hushålla med knappa resurser, att uppmuntra innovation och nytänkande – kort sagt allt det som nu tycks nödvändigt.
Jag vet inte om Sydsvenskans ledarredaktion hört talas om finanskrisen. Vid det här laget borde det vara uppenbart för alla att marknaden just inte hushåller med några resurser. Eller med någonting annat heller för den delen. Som exempelvis de skattepengar som används till att reda upp den globala kreditkyrkans skumraskaffärer.

För varför i all världen skulle marknaden hushålla med resurser och verka för en bättre miljö? Affärer går ut på att tjäna pengar. Inte på att rädda miljön. Miljöhänsyn tas om det är bra för affärerna. Annars inte.
Tänk om vi sålde heroin och automatvapen på Konsum.Vad är mest troligt, att marknaden självmant skulle åtgärda våld och social utslagning. Eller att skruppelfria månglare skulle försöka tjäna så mycket pengar som möjligt på heroin och automatvapen? You do the math.

Det klasslösa samtalet

aper

Det pågår just nu ett politiskt projekt som syftar till att avskaffa klassamhället. Eller rättare sagt, att slippa prata om det. Tricket är att döpa om det till ”utanförskapet” och påstå att detta utanförskap är något vi väljer själva.  Heidi Avellan, ledarskribent på Sydsvenskan skriver att:

Liberalismen har lyft fram individen och sopat undan den konservativa synen, som gäller både till höger och vänster, att vi tillhör det kollektiv vi fötts in i. Med liberalismen kom rätten att välja liv, det är vars och ens drömmar och handlingar som gäller.

Jag kan inte dra några andra slutsatser än att Avellan tycker att exempelvis långtidsarbetslösa och låginkomsttagare får skylla sig själva. De kunde ju valt annorlunda. De som bor i risiga lägenheter i Rosengård kunde valt ett annat boende. Den långtidsarbetslöse kunde valt en annan kompetens och kanske ett annat ställe att växa upp på. Den som inte längre får någon sjukpenning kunde valt ett annat hälsotillstånd. Den som växer upp i ett hem utan studietradition kunde valt andra föräldrar. Och så vidare. De som är längst ner på den allt tydligare skalan har helt enkelt valt, drömt och handlat fel.

Inte nog med det.  Avellan påstår också att:

För den som inte kan försörja sig är klassbakgrund en bisak – det drabbar överklass och arbetare lika hårt

Möjligen har hon rätt i det.  Men eftersom hon inte nämner något om att riskerna att hamna utan försörjning har en direkt koppling till var och ens position i just de klasssamhället hon helst inte vill tala om blir hennes påstående fullständigt meningslöst. Jag drabbas lika hårt av malaria som någon som bor i Tanzania. Risken att jag drabbas är däremot obefintlig.

Att försöka bli av med klassamhället genom att döpa om det och låtsas att var och en väljer sin position kanske kan verka helt befängt. Men samtidigt förstår jag henne. I en tid då klyftorna mellan människor ökar dramatiskt kanske det vara skönt att slippa prata om det. Särskilt för den som förespråkar att de ska öka ytterligare.

Det här rör sig nämligen om något helt annat är exempelvis Piratpartiets naiva försök att ”inte ta ställning i höger/vänster-frågor”. Det handlar om att inte låtsas om konsekvenserna av den samhällsutveckling hon arbetar för. Det kanske gör det lättare att titta sig i spegeln, men oss lurar du inte.