Att stämpla in på brottningsfabriken

Brottning
Darren Aronofsky har gjort en ny film. Den heter Noah och är förfärlig. Inga konstigheter. Alla hans filmer är förfärliga. Alla utom en. Aronofsky har en förmåga att slänga smetiga moralkakor i pannan på sin publik. Vågar inte ens bestämma mig för om Requiem for a Dream eller Black Swan är värst då jag blir illa berörd bara av att tänka på dem.Aronofskys enda bra film är däremot, konstigt nog, väldigt bra. Den heter The Wrestleroch handlar om brottaren Randy ”The Ram” Robinson spelad av Mickey Rourke. Randy sysslar med den typen av brottning som kallas just wrestling och är en kombination mellan kampsport och teater med tonvikt på det sistnämnda. Randy hade sin storhetstid på 1980-talet och försöker fortfarande casha in så gott det går på forna segrar. Inte nog med det. På ett estetiskt plan har han inte lämnat 1980-talet. Det är fortfarande solarium, tubsockor och hockeyfrisyr med slingor som gäller. Som om han är så upptagen med att försöka återskapa sin storhetstid att han mentalt fastnat i samma svunna epok.

Det är något djupt mänskligt i detta. Jag känner igen det hos mig själv och andra. Att medvetet eller omedvetet hålla fast vid en tid i livet då det mesta stämde. Att försöka återskapa detta i allt mellan personligt agerande och yttre attribut. Att mer eller mindre förlora förmågan att ta till sig nya influenser. Kanske blir det ännu viktigare för den som känner att hen är på väg åt fel håll. För även om Randy blir äldre och äldre, mer och mer före detta och showerna sunkigare och sunkigare fortsätter han vårda sin åttiotalsyta som om livet hängde på den. Och grejen är att det är precis vad livet gör.

För det är inte Randys förlorade förmåga att ta till sig estetiska influenser som gör The Wrestler till ett mästerverk. Den är också en av de allra bästa filmer som gjorts om arbete. Om det faktum att det enda vi har att sälja är vår förmåga att arbeta, det system vi kallar kapitalismen.

Randy är sliten. Brottning är ett tufft jobb. Bara under filmens gång blir han blir slagen, sparkad, skuren och häftad med en gigantisk häftapparat. Och då har han dessutom hållit på sådär i mer än 20 år. Han pumpar sig full med steroider för att klara de fysiska påfrestningarna. Till slut drabbas han av hjärtinfarkt och tvingas genomgå en större operation. Detta hade varit slutet för vilken karriär inom showbiz som helst. Om det funnits något alternativ alltså. Det gör det inte. Allt Randy har att sälja är sin förmåga att brottas. Så snart står han i ringen igen med ett fett ärr över bröstkorgen.

The Wrestler är i all sin tragik en påminnelse om en arbetsmarknad där skyddsnät rycks bort under de som faller. Där de som faller misstänkliggörs. Där arbetsskador och till och med dödsfall under arbetet ökar. Där människor tvingas gå till jobbet trots att axlar, ryggar och nackar egentligen inte orkar. Där många sjuka inte betraktas som sjuka och där vissa sjukdomar inte räknas som sjukdomar.

Där det enda vi har att sälja är våra kroppar och det arbete dessa kroppar kan utföra alldeles oavsett hur samma kroppar mår.

Ur Arbetaren #17 2014

Årets film 2009

Några av de filmer jag tyckt bäst om under året. Jag reservrerar mig för att någon av dem kan ha haft premiär i slutet av 2008. Egentligen skulle The Wrestler varit självskriven etta på den här listan, men den tog jag ju med förra året.

SYNECDOCHE, NEW YORK
Oerhört tragiskt om teaterregissören som vill impa på sin före detta genom att sätta upp en riktigt svår pjäs. Han förlägger mer och mer av sitt känsloliv i pjäsen och slutar ta itu med problemen i sitt verkliga liv. Istället försöker han lösa dem i pjäsen som växer och växer till ofantliga proportioner.

EDEN LAKE
Brittisk skräck med arbetarklassen som monster och helt i linje med den nya trenden att det går illa för protagonisten. Riktigt jävla illa.

Så här skrev jag tidigare om filmen.

DIE WELLE
Vid en första anblick är det lätt att tro att nazismen är skräcken i Die Welle. Det stämmer dock inte. Skurken heter DDR eller snarare ett samhälle där alla är lika mycket värda.  Det har gått väldigt långt när försök att utjämna skillnader upplevs som farliga medan vårt samhälle upplevs som naturligt. Årets lektion i hur liberal ideologi fungerar.

Så här skrev jag om filmen tidigare.

AWAYDAYS
Beskrev den här tidigare som den perfekta kombinationen mellan Farväl Falkenberg  och Fotbollsfabriken. Det var inte rättvist. Den är oerhört mycket bättre än så. Då tänker jag inte bara på skådespelarinsatserna, kläderna, fotot, miljöerna eller soundtracket utan på en av de vackraste och mest tragiska kärlekshistorier jag sett på många, många år.

Så här skrev jag tidigare om filmen.

FROZEN BORDER
Vackert och välspelat smuggeldrama kring en gränsflod mellan USA och Kanada.

00-talets bästa filmer

memento

00-talet summeras sina håll och jag vill såklart bidra med min egen lista över decenniets bästa filmer. Men först av allt vill jag nämna några filmer som jag inte riktigt förstått eller till och med ogillat, men som många andra hyllat:

Requiem for a dream (jag gillar dig Darren Aronofsky, men du kanske inte skulle tagit emot det där stipendiet från Föräldraföreningen mot narkotika), De ofrivilliga (som Killingänget fast utan humor), Amelie från Montmarte (kulturtantsnusk) och Sagan om ringen (som Braindead utan Braindead och typ allting annat som får mig att engagera mig i en film).

Sådärja. Då är det dags för några filmer som jag tyckt mycket om och som nästan är med på listan. Thank You For Smoking, Morvern Callar, Der Untergang, Irreversible, City of God, Sin City, Snatch och Oldboy.

10 – No Country for Old Men (2007)
Det finns två tillfällen när jag älskar bröderna Coen. När de låter allt vara buskis, som i Big Lebowski, eller när ingenting är buskis, som i Millers Crossing. No Country for Old Men är helt klart ett exempel på det sistnämnda. De lyckas faktiskt koka filmen lika hårt som Cormac McCarthys bok. Och det vill inte säga lite. Jag växlar mellan att vara lite rädd för psykopaten och att vilja ha en sån där tantfrisyr.

Dessutom spottas det ut repliker till höger och vänster (vars kred i de flesta fall bör tillfalla Cormac McCarthy) som jag skulle byta en kroppsdel mot att ha skrivit. Som de här:

– If I don’t come back, tell mother I love her.
– Your mother’s dead, Llewelyn.
– Well then I’ll tell her myself.

9 – Donnie Darko (2001)
Att sjunka ner i en biofotölj, träda in i någons annans fantasi och köpa varenda detalj hur bisarr den än må vara är bland det bästa som går att vara med om. Donnie Darko bjuder på just en sådan verklighetsflykt. Den ena osannolika händelsen efter den andra upplevs som självklara. Det är inte ens konstigt att pojken har en grotesk kanin som heter Frank som ledsagare. Extra plus till Patrick Swayze som gör sin livs roll som filmens slemhög.

8 – Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)
Det tog ungefär en halvtimme att komma över chocken att Jim Carey var riktigt, riktigt bra. Sedan rullade det på. Jag har alltid gillat Nietzsche, Charlie Kaufman, Kate Winslet och extremt avancerad teknologi i lo-fi-tappning så att den här filmen skulle vinna mitt hjärta kan ha varit det mest förutsägbara som hände under 00-talet. Ska också villigt erkänna att Lacuna Inc varit en stor inspirationskälla under arbetet med Metropia.

7 – The Royal Tenenbaums (2001)
Trots att filmen inte är humoristisk i traditionell mening är Royal Tenenbaums bland det roligaste jag sett. Särskilt Owen Wilsons karaktär, den vilsne, avundsjuke unge mannen som skriver psykedeliska westernromaner. Scenen där han sitter under en bild på några bisarra typer på fyrhjuliga motorcyklar och inte gör något annat än att se så där dum ut som bara han kan göra är kanske filmhistoriens roligaste scen.

6 – Memento (2000)
Många håller Eastern Promises som den ultimata tatueringsporrfilmen. Men de har fel. Det är givetvis Memento. Filmen handlar om en man som varit med om något fruktansvärt. Problemet är bara att han inte vet vad eftersom han förlorat sitt långtidsminne. Tillståndet huvudpersonen befinner sig i är betydligt obehagligare än händelsen han glömt. Memento är faktiskt ännu läskigare än baklängeskollegan Irreversible.

5 – Good Bye Lenin! (2003)
Good Bye Lenin handlar om en kille vars mamma faller i koma under DDRs sista dagar. För att den partitrogne mönstermedborgaren inte ska få en chock när hon vaknar till liv igen rekonstruerar sonen DDR kring hennes sjukbädd. Inte bara det. Han gör det lite bättre än det egentligen var. Mera som det var tänkt, mindre som det verkligen blev. Som ett rikt och välfungerande samhälle där alla människor är lika mycket värda.  I sonens version flyr människor givetvis från väst till öst, istället för tvärtom, när muren faller.

Good Bye Lenin är inte bara rolig utan också tankeväckande. Slavoj Zizek har sagt att det skulle vara omöjligt att tänka sig en nazistisk version av både ostalgi (naztalgi?) och filmen (Good Bye Hitler?). Ett DDR där allt fungerade som det var tänkt hade nämligen varit ett riktigt fint samhälle. Ett Nazityskland där allt fungerade som det var tänkt hade däremot varit ännu värre än i verkligheten. Och det vill inte säga lite.

4 – Mulholland Dr (2001)
Vet inte hur många gånger jag sett den här kärlekshistorien som eventuellt inte har en linjär handling. Vet inte om jag blivit klokare för det. Jag antar att det skrivits hundratusentals b-uppsatser i filmvetenskap om vad Mullholland Dr egentligen handlar om. Jag antar också att diskussionen kommer att överleva filmen.  Som om inte det var nog bidrar David Lynch själv med en lista på saker man kan tänka på när man ser filmen – i stil med ”lägg märke till morgonrocken, askfatet och kaffekoppen” – för att lätta lite på mystiken. Eller är det kanske tvärtom?

Men strunta i det. Mullholland Dr är en av de där filmerna man kan se flera gånger trots att man inte fattar vad den handlar om. Förlåt, jag menar förstås tack vare att man inte fattar vad den handlar om.

3 – Der Freie Wille (2007)
Sugen på tre timmars kompakt ångest och mardrömmar i veckor efter det? I såna fall är ”Den fria viljan” filmen för dig. Den handlar om en sadistisk våldtäktsmans försök att leva ett hyfsat normalt liv. En av Tysklands absolut bästa skådespelare, Jürgen Vogel, är lysande i huvudrollen. Det går inte att distansera sig. Det är bara att kliva in i psyket på en man som begått avskyvärda brott och desperat kämpar mot sitt eget öde. Oerhört smärtsamt. Jürgen Vogels insats är helt klart 00-talets starkaste rollprestation.

Filmen passerade mer eller mindre obemärkt förbi i Sverige. Men se Den fria viljan. Om du orkar.

2 – The Wrestler (2008)
Skräckfilm behöver inte innebära  att det händer något ovanligt, abnormt eller avvikande. Det kan vara ännu läskigare när det inte händer något särskilt. Jag vaknade jetlaggad tidigt en morgon och såg The Wrestler två gånger på raken. Jag grät båda gångerna.  Ena gången för att det var så uppenbart att det handlade väldigt mycket om Mickey Rourke själv. Andra gången när jag förstod att den riktigt stora katastrofen varken är den trasiga relationen med dottern eller hjärtoperationen utan att allt fortsätter precis som vanligt.

1 – Fight Club (1999)
Ok, den här filmen är formellt sett inte från 00-talet. Den hade svensk premiär några dagar innan Y2K. Men ingen annan film, eller annan företeelse för den delen, beskriver 00-talet så perfekt som Fight Club. Känslan av alienation. Av att världen är på väg åt helt fel håll. Av att vilja starta ett upplopp eller till och med krascha en större högst symbolisk byggnad.

Det var egentligen bara en sak jag var besviken på när jag kom ut ur salongen. Det var sista föreställningen för kvällen så jag kunde inte gå direkt ut till kassan, köpa ny biljett och se den en gång till. Det kanske är bäst att hoppa över amatörpsykologin. Killen dödar faktiskt sin pappa, ligger med sin mamma och spränger en massa fallosar i luften till tonerna av Pixies ”Where is my mind”. Vågar inte tänka på vad Dr Freud hade kunnat göra med den patienten.

Frågan är om inte Fight Club kommer att beskriva även nästkommande tio år. Åtminstone mina.  För jag är fortfarande Ikeapojken. Mitt liv är a copy of a copy of a copy of a copy, men jag kommer troligen inte att dö av insomnia. Men jag vill fortfarande vara skitsnygg, slå folk på käften och spränga banker och försäkringsbolag i luften.

Knark

prescription_drugs

 

Här kommer första delkursen i Högdalen Business Schools utbildningspaket. Jag hoppas kunna presentera en kurs i veckan under sommaren. Det blir en blandning av våra mest populära föreläsningar samt några helt nya saker. Eventuellt kommer några av skolans sponsorer att gästspela också. 

 

Meningen är alltså att kursen ska täcka alla livets skumma skeenden. Känner du att det finns några luckor eller har särskilda önskemål, hör av dig!

 

Dagens kurs handlar om något vi svenskar har ett extremt onaturligt förhållande till och ofta är nyfikna på av helt fel anledning. Knark. När det gäller så svåra ämnen vill vi inte vara sämre än Slavoj Zizek. Vi har alltså tagit Hollywood till hjälp. 

 

DELKURS 1 – KNARK

 

Är du nyfiken på knark, men vågar inte testa på riktigt? Oroa dig inte. Gå bara in på närmaste videobutik eller torrenttracker. All information du behöver finns på film. Välj bara knark och film och luta dig tillbaka i tevesoffan. På det här sättet slipper du ta en massa onödiga risker som att utsättas för föräldraföreningar, dålig house i Barcelona eller språkresor. 

 

HASCH – THE BIG LEBOWSKI

Studera Jeff Bridges.  

 

The Dude alias el Duderino, spelad av Jeff Bridges, är den ultimata flummaren. Han representerar allt som är vidirigt med folk som röker på för ofta. Fula hippiekläder, vedervärdig musiksmak, sävlig röst och höga, helt grundlösa tankar om sina egen kreativa förmåga. 

 

Filmen borde vara obligatorisk visning på landets högstadieskolor. Varning. Så här kan det gå om ni provar hasch. Ni kommer att sluta med genomskinliga sandaler, färgglada byxor, mjölk i skägget och Creedence Clearwater Revival på stereon i ett gammalt bilvrak.

 

Det finns en massa filmer som hyllar haschet, rökarna och deras livsstil. Dessa är i samtliga fall gjorda av människor som själva röker och är inte det minsta trovärdiga. Alla som regelbundet röker hasch blir förr eller senare, utan undantag, som the Dude. 

 

KETAMIN – JACKIE BROWN

Studera Bridget Fonda

 

Melanie är en glad tjej som gillar att röka på. Hon delar gärna med sig av pseudovetenskapliga teorier om hur man inhalerar effektivast medan hon växlar mellan bongen och en skummande Met-RX proteinshake. Dessutom kan hon tänka sig att ligga med en vilt främmande lodis som just muckat från en längre volta på ett sånt där ställe där man är någons ”bitch”.  

 

Melanie personifierar ambivalensen hos de unga sökare som pendlar mellan neurotisk hälsofixering och hedonistiska utsvävningar som får vilken plattanpundare som helst att framstå som Blossom Tainton. Ett blomsterbarn som noggrant läser innehållsförteckningar för att inte få i sig något oorganiskt, aldrig skulle kunna tänka sig att ta piller mot huvudvärk och gärna reser till Goa för att förverkliga sig själv och dansa i månskenet. Samtidigt har hon inte några som helst problem med att betala några rupies för att få en smutsig ketaminkanyl uppkörd i sin söta lilla hippieröv. 

 

ANABOLA STEROIDER – THE WRESTLER

Studera Mickey Rourke. 

 

De flesta droger påverkar din självbild. Ingen kommer dock i närheten av den totala förvrängning av samtliga referenser som det innebär att trycka anabola. Tillståndet kan liknas vid en sorts afasi där du förlorar förmågan att registrera nya sinnesintryck när det gäller allt utom din egen och andras muskeltillväxt. Det kan förvisso vara ganska behagligt eftersom dina enda bekymmer är hur du ska få din dörrvaktslön att räcka till steroider, hormoner, kosttillskott och tio mål mat om dagen samt en lätt oro för att ingen ska säga ”shit mannen, dina buggar är verkligen groteska” nästa gång du kör ben på gymmet.  

 

Men låt dig inte luras. Du riskerar att fastna i samma omloppsbana kring det vi andra kallar verkligheten som Randy the Ram. En tidskapsel där framgång mäts genom att sola solarium med tubsokorna på, där Motley Crue rockar fett och där David Lee Roth hade varit det ultimata mansidealet om det inte vore för hans anorexia. Eller vilka trender som nu råkar gälla då du petar din första ryssfemma. 

 

AMFETAMIN – SISTA KONTRAKTET

Studera Ola Isedal

 

Amfetamin är en extremt underrepresenterad drog inom popkulturen. Med tanke på hur vanlig den är borde det gjorts en massa låtar och filmer med tjacktema. PÅ rak arm kan jag bara räkna upp tre exempel, filmerna Repo Man och Vanishing Point samt Motörheads låt ”Motörhead”. Att Burroughs bok ”Junkie” heter ”Tjacket” på svenska beror inte på att den handlar om amfetamin, utan på dålig översättning. 

 

Palmemordsfilmen Sista kontraktet är en högst medioker historia, med ett undantag – Ola Isedal i rollen som Christer Pettersson. Trots att Isedal bara skymtar till några gånger i filmen framgår det hur tydligt som helst att han är en jävligt jobbig typ som är torr i munnen, har pansarpung och barnpenis och som skulle sälja sin morsa för några gram av Polens främsta exportprodukt. En kille som gillar att skruva isär teveapparater, sortera saker i finurlig ordning och onanera. Isedals gestaltning innehåller all information du kan tänkas behöva om amfetamin. 

 

KOKAIN – MIAMI VICE (originalet från åttiotalet)

Studera Don Johnssons klädstil

 

Det krävs ett otroligt bra självförtroende för att se bra ut i för korta byxor, loafers utan strumpor, rosa kavaj och linne. Ingen har någonsin haft så bra självförtroende som Don Johnsons figur Sonny Crocket i Miami Vice. Det ser nästan sunt ut att han bor på en lyxbåt, har en krokodil som husdjur och åker omkring i extremt fåniga sportbilar. Givetvis är Johnsons karaktär både ful och töntig, men han har så bra kokainsjälvförtroende att det knappt märks. 

 

Om du tycker det är jobbigt med folk som har jättebra självförtroende, eller åtminstone försöker skaffa sig detta, och sedan visar det på en massa påfrestande sätt, ska du hålla dig borta från kokain. Undvik särskilt ställen där det kan finnas b-kändisar eller b-gangsters. Kokain är ett koncentrat av allt som var sjukt med åttiotalet och borde totalförbjudas.  

 

HEROIN – PULP FICTION OCH TRAINSPOTTING 

Studera Vincent Vega i Pulp Fiction och någon av knarkarna i Trainspotting. 

 

Den fete torpeden Vincent Vega, som spelas av John Travolta, är en man med stil. Snygg kostym, egen lyxig verktygslåda och långa sofistikerade utläggningar. Vega är väldigt långsam, svettas kopiöst och hade han bara kliat sig oftare och spytt lite då och då skulle gestaltningen av en heroinist varit oerhört träffsäker. Nu kanske du tänker att de heroinister du stött på inte alls påmint om Vincent Vega utan snarare om de hala typerna i Trainspotting. Och det stämmer. Heroin är otroligt dyrt, väldigt tungt och få klarar av att hålla stilen någon längre tid.  Avståndet mellan Jack Rabbit Slims hambugersylta och Skottlands skitigaste toalett kan ibland vara nere på någon vecka. 

 

Pulp Fiction innehåller dessutom en värdefull läxa. Om du inte vill sluta som Uma Thurman, med att få en adrenalinspruta huggen i hjärtat hos den lokala langaren, bör du noga ta reda på vilken drog du har att göra med innan du tar den. Även om olika droger ter sig väldigt lika för den orutinerade, kan det skilja en hel del i hur de lämpligen doseras.  

 

LIM – GUMMO

Studera de limsniffande småkillarna

 

Om du bor i en inavlad håla mitt ute i djupaste ingenstans och känner att du lika gärna kan vara hjärndöd, är lim drogen för dig. Filmen Gummo handlar om två småkillar med snygga cyklar som skjuter katter, säljer dem till den lokala krogen och köper kontaktlim för pengarna. Om det är inaveln i den lilla staden som är orsaken till att pojkarna tycker så mycket om lim eller om det är limmet som håller traditionen med inavel vid liv, ska jag låta vara osagt. Gummo borde hursomhelst fungera som en varning. Både för kontaktlim och för att bosätta sig i glesbygden.  

 

LSD – APOCALYPSE NOW

Se filmen

 

Hela Apocalypse Now är en enda lång tripp. Detta skulle kunna bero på att det käkades en hel del syra under filminspelningen. Bland annat var kocken så påtänd när de skulle spela in scenen där han stöter på en tiger, att han började gråta så fort han skymtade den. Det har gjorts en dokumentär om inspelningen som är nästan lika bra som själva filmen. Du kan lika gärna se den istället. 

 

Martin Sheens karaktär lämnar egentligen aldrig hotellrummet där han befinner sig när filmen börjar. När vi kommer in i handlingen har han precis droppat en karta LSD. Allt som händer efter det utspelar sig i Sheens hjärna. Apocalypse Now är ett bra exempel på hur bisarr världen kan verka pÅ syra. 

 

Och du. Undvik reduxversionen och kolla originalet istället. Det finns ofta en väldigt bra anledning till att klippa i filmer. 

 

ECSTASY – VAD SOM HELST MED LORENZO LAMAS

Studera Lamas blick och rörelsescema 

 

Lorenzo Lamas är en kramgo kille som alltid är svettig. Hur tuff han än försöker spela ser han alltid ut som om han helst av allt vill hÅngla, massera axlar eller suga på den där biten kött mellan tummen och pekfingret på första bästa person han stöter pÅ. Dessutom gillar han att dansa. Lamas är med i både Grease och världens sämsta dansfilm, Beat Street. Det påstås att ecstasy ger hjärnskador. Jag har alltid trott att det varit skräckpropaganda, men efter att ha studerat Lorenzo Lamas är jag inte lika säker. 

 

MEDICIN – DRUGSTORE COWBOY

 Studera Matt Dillon

 

Det allra farligaste drogerna är statligt subventionerade och finns att köpa på helt vanliga apotek eller av någon kompis som jobbar inom hemhjälpen. Om du är nyfiken på någon av dem har du allvarliga problem och bör söka hjälp snarast.

 

Problemet är bara att såvida du inte har råd med 900 spänn i veckan för terapi består den hjälp du kommer att få av just samma droger jag varnade för nyss.

 

Låt dig heller inte luras av att Matt Dillon är så snygg i filmen. Han knarkar inte på riktigt. 

 

BLANDMISSBRUK – FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS

Ta det extra lugnt med den här

 

Om du är helt galen, har en advokat som också är helt galen och obegränsad tillgång till droger kan det sluta som i Fear and Loathing in Las Vegas. De flesta människor hamnar aldrig i den situationen. Om du mot förmodan ändå skulle göra det har jag några råd: 

 

1) Undvik poliskonferenser

2) Försök inte sälja ”jättebra” heroin till två välartade par i bilen bredvid, samtidigt som du spyr och gråter. 

3) Släng inte ner strömförande utrustning i badkaret medan du själv eller någon annan sitter och badar.

4) Ta inte upp liftare

5) Boka inte hotellrum i ditt eget namn.  

6) Följ inte din advokats ”råd”

 

 

Dela på Facebook