Hegemopolis (PM10): Vilken samhällsutveckling?

Om hegemoni och ideologi handlar om att skapas samtycke kring den rådande samhällsutvecklingen, hur ser då samhällsutvecklingen ut?

Det finns givetvis flera sätt att beskriva den. Många är överens om att det inträffat ett systemskifte för ungefär 40 år sedan. Vad det anses ha bestått i beror lite på vilket perspektiv man har. Systemskiftet kan kallas postfordistiskt (Hardt och Negri 2003 och 2007) om vi fokuserar på produktionen i samhället, det kan kallas nyliberalt (Harvey 2005, Brenner och Theodore 2002) om vi tittar på övergripande ekonomiska strukturer och relationen mellan stater och marknadskrafter och det kan kallas konsumistiskt (Bauman 2008) om vi förlägger analysen till människors vardag. Samtliga tre perspektiv är relevanta för min undersökning, särskilt det sistnämnda.

Enligt Hardt och Negri (2007:141-143) innebär det postfordistiska systemskiftet att en övergång till mindre och flexiblare produktionsenheter där kommunikation och immateriellt arbete får en mer framträdande roll. Information, kommunikation och samarbete upphöjs till normer och nätverket blir den dominerande organisationsformen. Människors tankar, kunskaper och idéer blir allt viktigare som produktionsmedel. Detta innebär bland annat en uppluckrad gräns mellan arbete och fritid.

Jag inbillar mig att det är ganska vanligt att jobba på väg till jobbet. Kanske svara på några mail medan trafiken står stilla. Kanske är det till och med så att nyhetsläsning är en uttalad arbetsuppgift och någon som sitter på ett av mina tåg börjat sin arbetsdag redan under resan genom att uppdatera sig om de senaste nyheterna.

Ur ett annat perspektiv går det att se systemskiftet som nyliberalt[1]. Enligt Brenner och Theodore (2002:3) innebär detta skifte attacker mot organiserat arbete, sänkta skatter, krympande eller privatiserad välfärd och en kriminalisering av fattiga. Det innebär också en radikal omorganisering av stadsmiljön stadsmiljön, vilket ju är intressant i mitt fall. Brenner och Theodore (2002:17-30) delar in omorganiseringen i två faser. En destruktiv fas där gamla strukturer förstörs samt en konstruktiv fas där något mer anpassat efter marknadens behov byggs upp. Under den destruktiva fasen tas offentliga platser antingen bort, privatiseras eller kontrolleras hårdare. Under den konstruktiva fasen skapas istället privata köpcentrum och torg, så kallade ”gated communitys”, bostadsrätter, företagsbyar och eventstäder, det vill säga hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Mitt undersökningsområde innehåller flera exempel på den här omvandlingen. Exempelvis har området där mina resor startat, vid stationen Triangeln, genomgått stora förändringar de senaste åren, med omfattande gentrifiering samt utökade privatiseringar.

Den konstruktiva fasen innebär också hårdare repression och övervakning. Repressionen har inte sällan en diskriminerande funktion, där olika personer behandlas på olika sätt, ofta med utgångspunkt i deras konsumtionsförmåga (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Jag har själv ägnat en masteruppsats (Edin 2014) åt en sån här form av diskriminering, nämligen exkluderande design. Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor. Ett typexempel är de bänkar som installerats på stationen Triangeln. Det är konstruerade just för att de inte ska gå att ligga på dem. Bänkskivan lutar och är tillverkat i ett halt material vilket gör att den som försöker ligga på bänken sakta men säkert glider av. Det finns massor av exempel på exkluderande design längs min resväg.

Jag skulle vilja säga att den flitiga förekomsten av olika typer av exkluderande design är en direkt konsekvens av ett nyliberalt samhälle. Men också ett samhälle som med Zygmunt Baumans ord skulle kunna kallas ”konsumistiskt” vilket för oss in på nästa möjliga perspektiv på samhällsutvecklingen.

Enligt Bauman (2008:33-61) innebär en konsumistisk samhällsutveckling att konsumtion blir en allt viktigare syssla och att vi i allt större utsträckning värderas efter vår förmåga att konsumera, snarare än efter vår förmåga att arbeta och producera. Bauman går så långt som att beskriva utvecklingen som en ”konsumistisk revolution” där konsumtion övertagit den centrala roll som arbete spelade i produktionssamhället. Han beskriver också ett delvis nytt klassamhälle där människor delas in i konsumenter och icke-konsumenter (Bauman 2008:137-167). Icke-konsumenter är personer så fattiga eller på annat sätt marginaliserade att de inte kan utföra den centrala sysslan att konsumera.

Bauman nämner få orsaker till den konsumistiska samhällsutvecklingen så de får jag leta efter hos andra. David Harvey (2010:14-55) menar exempelvis att delar av produktionen flyttar från vår del av världen till låglöneländer. Det gör inte behovet att sälja det som produceras mindre. Tvärtom expanderar ekonomin vilket gör det ännu viktigare att avsätta det som tillverkas. Det gör att det blir viktigare att kontrollera marknader och de som konsumerar. Så även om det finns goda skäl att tala om en konsumistisk samhällsutveckling är det viktigt att påminna om att produktionen inte upphört utan till viss del flyttat. Alldeles oavsett var den sker är vi dessutom alltid en del i långa produktionskedjor, av den typ Nick Dyer-Whiteford (2016) beskriver.

Det finns flera tydliga spår även av en konsumistisk samhällsutveckling i mitt undersökningsområde. Det tydligaste kanske är förekomsten av reklam. Malmö och Köpenhamn är precis som de flesta andra moderna storstäder fulla av olika typer av kommersiella budskap, även om just stationshuset vid Triangeln är ett undantag. Det förekommer stora skyltar, skärmar, skyltfönster och människor som delar ut flygblad. Även den media som konsumeras, som exempelvis nyheterna i min undersökning, är full med reklam. I viss media kan det till och med vara svårt att skilja mellan nyheter och olika typer av reklam och PR. Reklam är inte bara information riktad till potentiella konsumenter utan i allt större utsträckning en källa till finansiering.

[1] Det kan vara värt att poängtera att ordet ”nyliberal” inte syftar på den politiska åskådning som heter ”libertarian” på engelska och som ofta översätts till just ”nyliberal”. Här handlar det istället om en översättning av ”neoliberal”. Libertarianer vill ha en så liten stat som möjligt medan nyliberalismen snarast handlar om en stark, men inte nödvändigtvis stor stat som garanterar marknaden vissa friheter.

Okreativ radio och ny version

1966165_1_l

Idag 13:20 medverkar jag i OBS i P1 med essän ”Att välja istället för att skapa” som handlar om okreativt skrivande, dub och de versioner av filosofi jag då och då knåpar ihop.

Den allra senaste versionen har precis dykt upp på Throw me away. Jag har tagit mig an ett partiprogram av den italienske filosofen Toni Negri. Som vanligt finns ett soundtrack att läsa högt till.

Grattis Toni

563px-AntonioNegri_SeminarioInternacionalMundo

Den italienske filosofen Antonio Negri fyller 80 idag. Förutom att ha skrivit en massa intressanta böcker är han bland annat känd för att ha suttit inne för att inte ha tagit avstånd. Något säger mig att den typen av rättsfall kommer att bli vanliga i framtiden.

Om du vill läsa något han skrivit tycker jag du kan börja med någon av skrifterna från hans virila ungdom som exempelvis Workers Party Against Work, eller en av hans böcker om Spinoza som The Savage Anomaly, storverket Imperiet som han skrivit tillsammans med Michael Hardt eller varför inte den helt obegripliga (men roliga) Marx Beyond Marx som eventuellt handlar om Grundrisse, det vill säga Marx förarbete till kapitalet.

Hursomhelst. Få personer har påverkat min världsbild så mycket. Tack för det Toni!

 

 

Kulturen vecka 22

I veckans (kultur)Arbetaren har Andreas varit på SM i Poetry Slam, Johan har träffat Caviare Days och Mårten har läst Mikkel Bolts bok En anden verden.

Boken finns att ladda ner här. Rekommenderar dig att göra så. Och nej. Det är inte svårt att läsa på danska.

Här följer mina tips:

[Postpostgot] Emika
Ema ”Emika” Jolly är en klassikt skolad pianist och kompositör från Bristol med rötterna i Tjeckien som precis som alla andra numera bor i Berlin. Hennes självbetitlade album var ett av de bästa och samtidigt mest underskattade som släpptes förra året. Jag skulle beskriva musiken som mörk elektronika, med dubstepinfluenser ofta med Emikas dystra, släpiga och oerhört vackra stämma som ett lager frost ovanpå hela anrättningen.

När jag lyssnar på henne tänker jag inte på samtida dansmusik överhuvudtaget, utan på gamla dystra deppfavoriter som The Cure, Sisters of Mercy, Mazzy Star och New Model Army. På senaste alstret Chemical Fever är hon långsammare och svartare än någonsin. Någonting säger mig att världens undergång kommer att tonsättas av Emika.

[Upphovsrättsskyddat material] Declaration
Få böcker har format min syn på världen så mycket som Toni Negris och Michael Hardts Empire från 2000. Jag håller inte med om allt, men jag håller å andra sidan inte med någon om allt.

Idéerna i Empire är består dels gammalt marxistiskt tankegods, om en ur en smalare fåra och dels sådant som växt fram ur klasskampen i främst Italien under sextio- och sjuttiotalet. Det finns många viktiga lärdomar. Att arbetarklassen agerar och inte bara reagerar, dessutom ofta oberoende av stat, fackföreningar, partier eller andra former av representation. Att varken kapitalismen eller arbetsdagen slutar vid fabriksgrindarna och att arbetarklassen inte bara består av de som passerar dem varje dag. Där fanns också en sunt kritisk inställning till lönearbete, något som av en outgrundlig anledning är ovanligt inom vänstern. Att Empire dessutom lyckades tajma de globala protester som vällde fram över världen just efter millennieskiftet gjorde inte saken sämre.

Uppföljaren, Multidude, var dock så trist att jag inte orkade läsa ut den, trots att jag försökte med både den engelska och svenska versionen. Den var faktiskt så tråkig att jag inte ens öppnade tredje boken i serien, Commonwealth. Vilket är synd. Jag har nämligen förstått att den ska vara intressant.

Jag blev därför glad när jag fick höra talas om Declaration som ska vara en sammanfattning av Commonwealth där tankarna dessutom relateras till de senaste årens protestvågor runt om i världen. Ska vara? Just det. Jag har alltså inte läst den. Den finns nämligen bara på nätbokhandeln Amazon i företagets eget format Kindle. Ok, jag överdriver lite nu. Någon har givetvis rippat den och spridit den på nätet snabbare än Anders Borg delar ut subventioner till snabbmatsindustrin.

Men ändå. Det är något som inte stämmer. Två personer som ägnat så mycket tid och energi åt att kritisera intellektuell egendom och en allt mer bisarr patentlagstiftning skulle aldrig ge ut en bok i ett låst format som bara kan läsas med ett särskild utrustning eller särskilda program från särskilda företag om det inte fanns en poäng med det. Poängen är givetvis pedagogisk. Det är meningen att någon ska ta bort kopieringsskyddet, spara den i ett öppnare format, omöjliggöra profit och låta så många som möjligt ta del av den. Det är meningen att vi ska tänka: aha. Det är så politik fungerar. Vi måste göra samma sak med resten av världen. Öppna den, sprida den och låta så många som möjligt ta del av den.

Nu bjöd jag just Hardt och Negri på den välvilligaste tolkningen deras verk någonsin varit föremål för. Vi är kvitt nu.

[Discodrottning] Donna Summer 1948 – 2012
Discodrottningarnas discodrottning Donna Summer lämnade dansgolvet för allra sista gången förra veckan, medan du och jag stod kvar och dansade till Patrick Cowleys 16 minuter långa version av I Feel Love, om och om och om igen.

[Punk] Sean Banan
Då och då görs undersökningar om vilken person amerikanska föräldrar tycker sämst om. Marilyn Manson vinner alltid. Han slog till och med Usama Bin Ladn några månader efter elfte september. Man kan tycka att de borde lämnat Marilyn Mansons tynande karriär åt sitt öde vid det här laget, men icke. Han hamnar fortfarande i topp. Det är något hos den androgyne skräckrockaren som får amerikanska föräldrar att sätta äppelpajen i halsen.

Att revoltera mot sina föräldrars tycke och smak tillhör varje sund uppväxt. På min högstadieskola fick vi hjälp på traven av förbundet Hem och Skola som regelbundet informerade om skadliga subkulturer. Det vara bara att välja och vraka. Dagens unga har det ännu lättare. Jag tänker givetvis på Sean Banan. Ingenting tycks uppröra svenska föräldrar så mycket som när deras barn stämmer upp i ”här glider kingen in”. En artist som lyckas göra så många föräldrar så upprörda måste göra någonting rätt. Frågan är bara vad. Om du så torterar mig kommer jag inte att kunna ge ett dig ett vettigt svar.

Avståndets estetik

Krav på avståndstaganden blir allt vanligare. Det handlar dock sällan om att ta avstånd från något som sagts utan från något personen som kräver avstståndstagandet associerar det som sagts till. Eller misstänker att andra associerar till. Eller försöker misstänkliggöra genom att låta påskina att associationen är logisk.

Om du berättar något om Venezuela måste du samtidigt ta avstånd från Pol Pot. Om du pratar om jämställdhet måste du proklamera att DDR var en diktatur. Om du nämner rättvisa måste du förklara varför du inte tycker att Nordkorea är ett drömsamhälle.

Senast idag tyckte den annars vettiga Expressenjournalisten Nils Schwartz att Mattias Gardell borde ta avstånd från ”de fundamentalistiska Korantolkarna”. Varför? Jo, Gardell har skrivit en bok om den växande islamofobin i Europa. Enligt någon slags guilt-by-inte-ta-avstånd-logik borde alltså Gardell ta avstånd från ett fenomen som han inte skriver om i sin bok.

Det mest flagranta exemplet i genren drabbade den italienske filosofen Antonio Negri, som 1984 dömdes till trettio års fängelse för ”konspirerande mot staten”. En av indicierna som fällde den dåvarande professorn i statskunskap var det faktum att han inte tog avstånd från Röda Brigaderna. Han stödde dem visserligen inte heller, men vad hjälpte det. Guilt-by-inte-ta-avstånd lägger inte fingrarna emellan.

Själv tar jag inte avstånd från någonting.

 

 

Noll timmars studiecirkel

siesta

 

Det dök upp en fråga om tips på läsning om kampen för noll timmars arbetsdag med bibehållen lön. Jag har sammanställt en lista…

 

För några dagar publicerades en intressant artikel på Newsmill, som då och då levererar riktiga guldkorn men som för det mesta är blogosfärens motsvarighet till Ring P1. Artikeln hänvisar till en utredningen ”Prosperity without growth” beställd av den brittiska regeringen som ”betonar vikten av kraftigt sänkt arbetstid som en grundbult för att komma till rätta med såväl arbetslösheten, klimat- och miljöförstöringen som hälsoproblemen i samhället”. Jag har inte hunnit läsa den själv, men återkommer snarast med en rapport. 

 

Självaste Toni Negri bidrar med en egen lista (i urval):

 

Philippe van Parijs Real Freedom for All

André Groz Reclaiming Work

Ulrich Bech The Brave New World of Work

Stanley Aronowitz och Jonathan Cutler (red) Post-Work

 

Andra tips:

 

Slutet av Johan Söderbergs “Allt mitt är ditt”
Delar av Imperiet av Hardt och Negri
Tidningen Fronesis temanummer om arbete (rekommenderar ALLT Fronesis ger ut).
Delar av Cyber-Marx av Dyer-Whiteford

 

Klassiker:

 

Bob Black: Avskaffa arbetet!

Paul Lafargue: Rätten till lättja – Vederläggning av ”Rätten till arbete”

 

Ovanstående lästips handlar som sagt om att sänka arbetstiden. För tips om vad vi ska göra under den tid vi tyvärr är tvungna att jobba kan jag rekommendera den här sidan:

 

Motarbetaren

 

Det finns ju absolut ingen motsättning mellan att kämpa för att sänka arbetstiden och att kämpa för att den tid vi måste arbeta är så dräglig som möjligt. Tvärtom. Alla ”förhandlingar” utgår från styrkepositioner. Ju starkare vi är desto mer radikala förändringar kan vi genomdriva. 

 

Att vi en gång i tiden gick från femton timmars arbetsdag till åtta, från sju dagars arbetsvecka till fem är inget vi fått gratis, utan ett direkt resultat av klasskamp. Tyvärr var det typ 100 år sedan så det är på tiden att flytta fram positionerna igen.