40 38 37 35 30

I helgen beslutade även Miljöpartiet att driva frågan om arbetstidsförkortning. Precis som hos Vänsterpartiet körde medlemmarna över partiledningen. MP nöjer sig dock med 35 timmar.

I Danmark tycker motsvarigheten till oppositionen tvärtom. De vill att danskarna ska vara ännu mer på jobbet än nu. Visserligen bara en timme. Från 37 till 38 timmar i veckan.

Sydsvenskan vill gärna se den här 12 minuter längre arbetsdagen som ett sätt att rädda välfärden. Men det förutsätter ju bland anat att skatterna inte sänks. Dessutom är det inte särskilt svårt att räkna ut vem som tjänar allra mest på att vi jobbar mer.

Det riktigt intressanta med arbetstidsförkortning är dock inte vad som sker på arbetet utan vad som sker när vi inte är där. Det handlar ju trots allt inte om att arbeta mindre, utan om att vara mindre arbetare.

Vad skulle hända under den tid som frigjordes? Om Vänsterpartiet fick bestämma skulle det handla om tio timmar i veckan, alltså mer än en hel arbetsdag.

Vad skulle du göra själv? Återuppta en gammal hobby? Uppfinna något? Spendera mer tid tillsammans med barnen? Engagera dig i en förening? Jobba med något annat än ditt jobb? Idrotta? Renovera huset? Se film? Resa? Bara ligga framför teven och slappa. Fast längre. Möjligheterna är oändliga.

Skulle vi komma mer utvilade och peppade till jobbet? Reproduktion är ju som bekant också en form av arbete. Skulle vi arbeta effektivare om vi var lediga längre?

Det kanske till och med är så att näringslivet skulle tjäna mest på en arbetstidsförkortning. Det finns ju en hel del jobb det går att sköta utmärkt på mindre än åtta timmar om dagen.

Nu väntar både jag och Sydsvenskan på vad Sossarna har att säga. De tycker att Socialdemokratiska ledighetspartiet är ”en riktigt usel idé”. Jag tycker det låter fantastiskt. Eller ännu hellre, Arbetarpartiet mot arbete.

Ett litet steg för Ohly

I helgen knuffades Lars Ohly ett pyttelitet steg åt helt rätt håll. Vänsterpartiet kommer i fortsättningen att driva kravet på sex timmars arbetsdag. Det var verkligen på tiden. Denna viktiga men samtidigt stendöda fråga kommer alltså tillbaka som en zombie för att äta arbetslinjens förespråkare levande.

Ok, jag överdriver. Kravet bär inte det klasslösa samhället i sitt sköte. Det är ärligt talat ganska anspråkslöst. Men jag är ändå glad att någon problematiserar det faktum att vi haft åtta timmars arbetsdag i snart hundra år medan produktiviteten ökat mångfalt.

Vem som cashat in på det? You do the math. Det är inte de som stämplar in åtta och ut halv fem i alla fall. Så mycket är säkert.

Göran Hägglund, en av de få politiker som det finns någon poäng med att följa på Twitter, var inte sen att gratulera:

Mesigt Vänsterpartiet! Minskad arbetstid med 25% o bibehållen lön. Bah! Varför inte 2 timmars arbetstid o dubbel lön?

Jag håller såklart med honom. Och det är inte första gången han är helt rätt ute. Läs det här raderna av Jack London också Göran så kanske alla bitarna faller på plats:

”Let us not destroy those wonderful machines that produce efficiently and cheaply. Let us control them. Let us profit by their efficiency and cheapness. Let us run them for ourselves. That, gentlemen, is socialism…”

På samma tema…

Lilla spöket Larsban

Eric Erfors är glad för Lars Ohly. Han kallar honom ”vänsterspöke” och Vänsterpartiet för ett extremt socialistiskt parti delvis bestående av hardcore-kommnuister. Det låter ju spännande.

Men vad är det som gör Eric Erfors så glad? Jag har identifierat tre glädjeämnen:

(1) Ohly ”vägrar att fjäska för den urbana medelklassen”, alltså de som tjänar mellan 20ooo och 32000 i månaden. Han vill istället höja deras skatter.

Det är ju jag! Go for it, Lars. Jag betalar gärna mer i skatt. Mycket mer. 40% i inkomstskatt hade varit helt ok. Jag är glad att du inte ”fjäskar” för mig genom att ge mig lite mer i plånboken på andras bekostnad.

(2) Ohly leder ”ett socialistiskt parti som sätter en heder i att ständigt attackera den globala kapitalismen”.

Trots att Erfors faktiskt nämner finanskrisen i nästa mening tycker han alltså att det är extremt, kanske till och med ”hardcore-kommunistiskt”, att kritisera den globala kapitalismen. Till skillnad från att prisa den förmodar jag, vilket anses som en neutral åsikt vilket i sin tur säger det mesta om hur snedvriden debatten är.

(3) I Vänsterpartiets program står det att ”kapitalets makt måste brytas för att demokratin skall kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.”

Jag vet inte om Erfors försökt åka tåg i vinter. Men jag inbillar mig att det sett annorlunda ut om syftet med SJs verksamhet var att transportera människor och gods från en plats till en annan istället för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Jag inbillar mig att det ser likadant ut beträffande det mesta annat gemensamt vi har sålt ut för jordnötter så att folk kan tjäna pengar på det.

Men på en punkt måste jag ge Erfors rätt. Ohlys politik har haft dåligt genomslag. Men vem vet, kanske det här är vändningen. Jag har exempelvis varit ganska skeptisk mot Ohly och hans parti innan. Men nu fick jag mig en rejäl tankeställare.

Noll timmars arbetsdag I

…med bibehållen lön.

Del I  – Icke-frågan

Redan Karl Marx insåg att välstånd inte handlar om hur mycket vi jobbar, utan hur lite vi jobbar. Kortare arbetsdag har alltid varit en viktigt fråga för arbetarrörelsen. Varit. Idag är frågan helt död. Man kan verkligen fråga sig varför.

Vet du hur länge vi haft åtta timmars arbetsdag? Sedan 1 Januari 1920. Det är alltså snart 90 år sedan arbetstiden förkortades senast. Samtidigt har samhället blivit oerhört mycket rikare. Den tekniska utvecklingen har gått framåt på ett sätt som saknar motstycke i historien.

Det borde alltså vara både möjligt och angeläget att korta ner arbetsdagen igen. Att näringslivets företrädare inte är intresserade av kortare arbetsdag med bibehållen lön är inte alls konstigt. Märkligare är det att exempelvis Kommunal, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraternas kvinnoförbund tagit bort sina krav på sex timmars arbetsdag.

LO är till och med direkt kritiska. Så här skriver några av deras ledande ekonomer i en debattartikel med den bisarra rubriken ”Vi måste skärpa kraven på att folk ska arbeta mer”:

Det är mer modernt att resa krav på en stärkt monarki än att kräva sex timmars arbetsdag.

Artikeln handlar om att det inte är Moderaterna som hotar välfärdsstaten utan det faktum att folk inte arbetar tillräckligt mycket. Det handlar om att ta ansvar. Precis som när vissa LO-förbund tycker att deras medlemmar ska ta ansvar för krisen genom att sänka sina löner.

De som kammar hem bonusar, löneökningar, skattesänkningar, fallskärmar, pigavdrag och svindlande pensioner är säkert väldigt glada för att någon annan ”tar ansvar” för välfärdsstaten. De är säkert också glada för att ingen kräver att de ska vara med och betala i större utsträckning.

Kortare arbetsdag är nämligen ingenting vi kommer att få gratis. Det är något vi måste kräva. Ett första steg är att sätta upp frågan på dagordningen igen.

Jag kommer att återkomma i ämnet en hel del framöver. Avslutar där jag började med Karl Marx (Kapitalet. Tredje bandet s774):

”… frihetens rike begynner i själva verket först där det arbetande som är bestämt av nöd och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur på andra sidan den egentliga materiella produktionens sfär. … På andra sidan detsamma begynner den mänskliga kraftutveckling, som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid blott kan blomstra på detta nödvändighetens rike som sin grundval. Arbetsdagens förkortande är grundbetingelsen.”