Vår makt 2011

I helgen är det dags för Vår makt igen. Om du befinner dig i södra Sverige tycker jag att du ska svänga förbi. Här hittar du programmet.

Jag kan tyvärr inte medverka själv i år, men det här pratade jag om förra året:

STATEN, KAPITALET OCH MORALEN (version)

STATENS MORAL

Vi haft åtta timmars arbetsdag sedan 1920. I mer än nittio år. Innan dess sänktes arbetstiden med jämna mellanrum. Arbetstidsförkortning är numera en stendöd politisk fråga. Till och med inom stora delar av arbetarrörelsen. Trots att produktionen hela tiden blir effektivare är det så mycket arbete som möjligt som gäller. Marx har ställts på huvudet och välstånd mäts i hur mycket vi jobbar istället för i hur lite.

Ganska snart efter valsegern för åtta år sedan började Alliansen hårdlansera sin variant av den så kallade arbetslinjen. Det handlar, som ni alla vet, om att så många människor som möjligt ska sysselsättas. Märk väl att det handlar om sysselsättning. Inte arbete. Det har inte skapats särskilt många nya jobb under de senaste mandatperioderna. Däremot har betydligt fler tvingats att aktivt söka befintliga jobben. Människor som tidigare varit sjukskrivna till exempel.

Arbetslinjen har överhuvudtaget ganska lite med arbete att göra. Ur ett större perspektiv handlar det om omfördela resurser, från de som har lite till de som har mycket. Inte nog med det. Arbetslinjen har bland annat följande effekter, som delvis också hänger ihop:

(1) Den sänker lönerna
När fler konkurrerar om de få jobb som finns behöver inte arbetsgivarna erbjuda anständiga löner. Tvärtom. Det finns alltid någon som måste ta jobbet oavsett betalning.

(2)Den håller inflationen nere
Inom nationalekonomin är ”inflationsdämpare” en etablerad benämning på arbetslösa. Ju sämre ersättning, desto mindre har en arbetslös råd att konsumera. Detta administreras politiskt genom att exempelvis ge arbetslösa och sjuka socialbidrag istället för a-kassa och sjukpenning.

(3) Den möjliggör skattesänkningar
Det är exempelvis billigare att betala ut socialbidrag än sjukkassa. Allra billigast är det förstås att inte betala någon ersättning alls. Någon som varit arbetslös eller sjukskriven länge får ju inte automatisk socialbidrag när hon utförsäkras från andra system. Den som äger sitt boende, har en bil, andra tillgångar, en sambo eller make med inkomster kan glömma så kallat ”ekonomiskt bistånd”.

Men vad händer då med alla arbetslösa som tvingas tävla om jobb som inte existerar? Jo, det gamla vanliga. Arbetslösheten behandlas som ett fel hos arbetslösa individer istället för ett strukturellt problem.

Den arbetslöse skuldbeläggs och anklagas för att ha för dåligt CV, bristfälliga kunskaper eller till och med för att vara lat. Det var inte länge sedan som dåvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin misstänkte att bidragstagare bara satt hemma och spelade tevespel.

I de mest absurda fallen, vilket jag återkommer till, anklagas han eller hon för att ha ”fel inställning”. Som om ”rätt inställning” skulle skapa fler arbetstillfällen.

För att rättfärdiga hetsjakten mot arbetslösa har regeringen bland annat använts sig av rapporter från den så kallade FUT-Delegationen, alltså delegationen mot felaktiga utbetalningar. I delegationen ingick företrädare från bland annat Arbetsförmedlingen, CSN och Försäkringskassan. Deras uppdrag var att ”mäta omfattningen av felaktiga utbetalningar”. Märk väl, felaktiga utbetalningar.

Men hur många fall hittade de där någon fått för lite pengar eller där någon inte fått några pengar alls trots att hon eller han varit berättigad? Svaret är noll. FUT-Delegationen letade uteslutande efter fall där de menade att för mycket pengar betalats ut.

Fut-delegationen har anklagats både för att ha använt felaktiga metoder, för att använda rena gissningar och för att ha saltat sina siffror. Trots detta har de lyckats skapa en myt om att det fuskas rejält. En myt som regeringen använder för att sätta ännu hårdare åt sjuka och arbetslösa.

Arbetslinjens ideologiska och vetenskapliga grund hittar vi bland annat hos 2010 års nobelpristagare i ekonomi. En av deras slutsatser är att hög ersättning till arbetslösa leder till högre arbetslöshet och längre söktider. Och då givetvis det omvända, att låg ersättning leder till låg arbetslöshet.

Det påminner om industrialismens framväxt. Dåtidens kapitalister behövde arbetskraft, men ingen ville arbete. Många behövde nämligen inte eftersom de kunde leva av att exempelvis odla sin egen mat. Så kapitalisterna var tvungna att bränna ner gårdarna för att tvinga folk till fabrikerna. Det hjälpte dock inte. Många föredrog i stort sett precis vad fan som helst, som kriminalitet och tiggeri, framför taskiga löner och usla förhållanden på fabriken. I Grundrisse beskriver Marx dilemmat såhär:

”De måste tvingas till arbete under kapitalistiska förhållanden. De egendomslösa är mer benägna att bli luffare, rånare och tiggare än arbetare.”

Nästa steg blev därför att införa stenhårda lagar mot lösdriveri med bland annat tortyr på straffskalan. Den strategin skiljer sig egentligen inte så mycket från arbetslinjen. Det rör sig om en gradskillnad inte en artskillnad. Det handlar om att tvinga dem som har det sämst. Om att inte ge dem något som helst val.

Den här gången är det dock inte till några fabriker som folk tvingas. Det är till arbetsmarknadsåtgärder. Som Fas3. Där de som inte deltar genast blir av med sin a-kassa. Så om jag något bryskt skulle sammanfatta statens arbetsmoral skulle det bli:

Alla ska stå till arbetsmarknadens förfogande, men alla ska inte jobba. De som inte jobbar ska ha det tillräckligt dåligt, så de inte sluta står till arbetsmarknadens förfogande.

KAPITALETS MORAL

Arbetsmarknaden har förändrats rejält bara under mina yrkesverksamma år. Vi byter jobb oftare. Många har fler jobb samtidigt, ibland rör det sig om olika jobb inom olika branscher. Många är inte anställda av företaget de jobbar på ,utan av ett företag som hyr ut personal till företaget de jobbar på. Andra är tvungna att göra arbetsinsatser trots att de inte har något jobb.

Det här innebär en rad saker i praktiken. Tryggheten – både privat och på jobbet – minskar för de som inte har fasta anställningar eller ens hinner jobba så länge att de kan få a-kassa.

Så vad händer egentligen med arbetsmoralen på en allt osäkrare, eller prekär arbetsmarknad, som många föredra att kalla den? När vi har fler och allt osäkrare jobb? När bemanningsföretagen tar över anställningarna? Det här sker precis överallt. Fram till 1992 var det förbjudet att hyra ut personal i Sverige. Nu sker det i allt fler branscher och på allt fler företag.

Jag har intervjuat en del arbetslösa på senare tid. Många berättar att de jobbat länge inom samma bransch och har haft goda kontakter med flera företag. Men på senare år har bemanningsbranschen tagit över anställningarna och då har de ratats. Många menar att de inte har ett dugg att göra med deras yrkeskunskaper, utan med dem som personer. En person sa rakt ut att:

Jag har trettio års yrkeserfarenhet. Jag har alltid fått goda vitsord och uppskattning från både chefer och kollegor. Men bemanningsföretagen anställer inte en kuf som jag.

Oavsett om vi anställs av bemanningsföretag eller inte måste många arbetare sälja sig till flera olika arbetsköpare och chefer. Många har fler än ett jobb eller radar upp projektanställning efter projektanställning. Många tvingas bli företagare mot sin vilja.

Redan för en herrans massa år sedan när jag körde truck på ett livsmedelslager ville företaget jag jobbade för att vi skulle ta lån, köpa loss våra truckar, starta eget och jobba som leverantörer istället för anställda.

Den brittiska feministen Nina Power har beskrivit situationen som att vi går runt som annonser för oss själva. Som vandrande CVn. Hon beskriver också vad hon kallar en ”feminisering” av arbetskraften. Egenskaper som vissa arbetsköpare, särskilt inom serviceyrken, tidigare sökt hos främst kvinnor, söks nu av allt fler hos allt fler.

Det kan röra sig om flexibilitet – att vara beredd på förändringar, att kunna anpassa sig till nya situationer, obekväma och oregelbundna arbetstider, jour och liknande. I värsta fall om att helt enkelt acceptera taskiga villkor utan att klaga. Gå till en arbetsintervju och säg att ni inte är särskilt flexibla och se vad som händer.

Det kan också röra sig om så kallad ”emotionell kompetens” som kan betyda allt mellan att vara hyfsat social till att vara en riktig rövslickare. Det kan också handla om fysiska attribut. En kvinna jag talade med för en tid sedan berättade att hon alltid blir uppringd sist av ett bemanningsföretag eftersom företaget dit hon ibland hyrs ut främst söker ”unga, snygga tjejer”.

Vi behöver inte åka längre än till Tyskland för att se jobbannonser där de uttryckligen efterlyser personer som ”ser bra ut”. Manpower skojar själva om det här i annonser. Problemet är att de verkar se sig som en lösning och inte som en del av problemet.

Det kan också handla om att ha ”en positiv inställning”. Barbara Ehrenreich har skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet, Smile or Die. Den har ganska nyligen kommit i svensk översättning. Smile or Die handlar bland annat om hur arbetslöshet ”bekämpas” genom att tvinga arbetslösa att ”tänka positivt”. Man kan se den lite grann som en fortsättning på Susan Faludis ”Ställd” där hon bland annat berättar om hur industriarbetare som blivit arbetslösa uppmanats att ta situationen som ”riktiga karlar”.

Utvecklingen har kommit lite längre i USA än här, men tro mig, det Ehrenreich beskriver kommer snart att vara vardagsmat här också. Hon berättar bland annat om boken ”Who moved my Cheese” eller ”Vem snodde osten”. Den handlar om de två mössen ”Suck” och ”Stön” som en dag upptäcker att osten de brukar äta av är borta. Istället för att leta upp en ny ost sitter de kvar och gnäller. Andra möss däremot ger sig ut på jakt efter nya ostar.

Boken har sålt i över tio miljoner exemplar. De största köparna av boken är företag som stått inför omfattande nedskärningar och som beställt pallvis av exemplar och delat ut till sina anställda. För att förbereda dem ”mentalt”. En man som arbetat med datateknik på ett stort företag berättade att han fått erbjudande om en kurs i mindfulness i samband med att han och flera andra anställda varslats. De skulle få hjälp att ”landa och finna sig själva i denna svåra situation”. Så är det några jobb som kommer att skapas i framtiden är det i form av feel-good-coacher och författare till böcker om nyandliga managmentfilosofi.

Så ska jag sammanfatta kapitalets arbetsmoral handlar det om att:

Arbetskraften ska vara flexibel och emotionellt kompetent med en positiv inställning. Vilket i praktiken kan innebära att vi ska acceptera dåliga villkor, slicka röv och sälja in oss med glad min och med mössan i hand.

Om du känner att du har råd kan du gärna testa detta nästa gång du går på arbetsintervju. Påstå att du inte är på det här viset. Du behöver inte ens uttrycka det i negativa termer. Säg bara att du gillar fasta rutiner, vill ha en fast anställning, alltid säger vad du tycker samt har en realistisk livssyn och se vad som händer.

Tack, Vår makt!

Tack alla ni som lyssnade på föredraget på Vår makt igår. Uppskattar särskilt diskussionen efteråt. Allt är inspelat och kommer att läggas upp inom kort.

Om du missade det pratade jag ungefär om det här.

Vår moral – Vår makt 2010

 

Här är sista delen. Jag ska försöka redovisa diskussionen vid tillfälle.

Del III – VÅR EGEN ARBETSMORAL

Nu över till det viktigaste. Hur ska vi agera? Jag tänker inte prata så mycket, utan lämna ordet fritt. Vilka frågor går att driva parlamentariskt?

Vettiga socialförsäkringar, självklart. Men också sextimmarsdag och kanske till och med medborgarlön? Förbud mot att hyra ut arbetskraft?

Vilka frågor kan vi driva genom fackföreningarna?

När vissa av oss har flera olika jobb och flera olika arbetsplatser. är vi inte är anställda av företaget vi jobbar för utan ett helt annat företag. När fler och fler överhuvudtaget inte kommer in på arbetsmarknaden?

Ska vi försöka hitta nya former för fackligt arbete. Jag har exempelvis sett att de bildas organisationer som organiserar arbetslösa. Är yrken, arbetsplatser överhuvudtaget vettiga utgångspunkter för organisering?

Vilka frågor går att driva i andra sammanhang, i andra former?

Kort sagt, vad gör vi nu?

Kapitalets moral – Vår makt 2010

Ok, här kommer fortsättningen:

Del II – KAPITALETS MORAL

Arbetsmarknaden har förändrats rejält bara under mina yrkesverksamma år. Vi byter jobb oftare. Många har fler jobb samtidigt, ibland rör det sig om olika jobb inom olika branscher. Många är inte anställda av företaget de jobbar på utan av ett företag som hyr ut personal till företaget de jobbar på. Andra är tvungna att göra arbetsinsatser trots att de inte har något jobb.

Det här innebär en rad saker i praktiken. Tryggheten – både privat och på jobbet – minskar för de som inte har fasta anställningar eller ens hinner jobba så länge att de kan få a-kassa.

Så vad händer egentligen med arbetsmoralen på en allt osäkrare  arbetsmarknad? På en prekär arbetsmarknad som många föredra att kalla den? När vi har fler och osäkrare jobb?  När exempelvis bemanningsbranschen tar över anställningarna? Det här sker precis överallt. Fram till 1992 var det förbjudet att hyra ut personal i Sverige. Nu sker det i allt fler branscher och i allt fler företag.

Jag har intervjuat en del arbetslösa på senare tid. Många berättar att de jobba länge inom samma bransch och har haft goda kontakter med flera företag. Men på senare år har bemanningsbranschen tagit över anställningarna och då har de ratats. Många menar att de inte har ett dugg att göra med deras yrkeskunskaper, utan med dem som personer. En person sa rakt ut att:

Jag har trettio års yrkeserfarenhet. Jag har alltid fått goda vitsord och uppskattning från både chefer och kollegor. Men bemanningsföretagen anställer inte en kuf som jag.

Oavsett om vi anställs av bemanningsföretag eller inte måste många av oss sälja oss till flera olika arbetsköpare och chefer. Många av oss har flera än ett jobb eller radar upp projektanställning efter projektanställning. Många tvingas bli företagare mot sin vilja.

Redan för en herrans massa år sedan när jag körde truck på ett livsmedelslager ville företaget jag jobbade för att vi skulle ta lån, köpa loss våra truckar, starta eget och jobba som leverantörer istället för anställda.

Den brittiska feministen Nina Power har beskrivit situationen som att vi går runt som annonser för oss själva. Som vandrande CVn.  Hon beskriver också vad hon kallar en ”feminisering” av arbetskraften. Egenskaper som vissa arbetsköpare, särskilt inom serviceyrken, tidigare sökt hos främst kvinnor, söks nu av allt fler hos allt fler.

Det kan röra sig om flexibilitet – att vara beredd på förändringar, att kunna anpassa sig till nya situationer, obekväma och oregelbundna arbetstider, jour och liknande.  I värsta fall om att helt enkelt acceptera taskiga villkor utan att klaga. Gå till en arbetsintervju och säg att ni inte är särskilt flexibla och se vad som händer.

Det kan också röra sig om så kallad ”emotionell kompetens” som kan betyda allt mellan att vara hyfsat social till att vara en riktig rövslickare. Det kan också handla om fysiska attribut. En kvinna jag talade med häromdagen berättade att hon alltid blir uppringd sist av ett bemanningsföretag eftersom företaget dit hon ibland hyrs ut främst söker ”unga, snygga tjejer”.

Vi behöver inte åka längre än till Tyskland för att se jobbannonser där de uttryckligen efterlyser personer som ”ser bra ut”. Manpower skojar själva om det här i annonser. Problemet är att de verkar se sig själv som en lösning och inte som en del av problemet.

Det kan också handla om att ha ”en positiv inställning”.  Barbara Ehrenreich har skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet, Smile or Die. Den har ganska nyligen kommit i svensk översättning. Smile or Die handlar bland annat  om hur arbetslöshet ”bekämpas” genom att tvinga arbetslösa att ”tänka positivt”.

Man kan se den lite grann som en fortsättning på Susan Faludis ”Ställd” där hon bland annat berättar hur industriarbetare som blivit arbetslösa uppmanats att ta situationen som ”riktiga karlar”.

Den här utvecklingen har kommit lite längre i USA än här, men tro mig, det Ehrenreich beskriver kommer snart att vara vardagsmat här också.

Hon berättar om boken ”Who moved my Cheese” eller ”Vem snodde osten”. Den handlar om de två mössen ”Suck” och ”Stön” som en dag upptäcker att osten de brukade äta av är borta. Istället för att leta upp en ny ost sitter de kvar och gnäller. Andra möss däremot ger sig ut på jakt efter nya ostar.

Boken har sålt i över tio miljoner exemplar. De största köparna av boken är företag som stått inför omfattande nedskärningar som beställt pallvis av exemplar och delat ut till sina anställda.

Så är det några jobb som kommer att skapas i framtiden är det i form av feel-good-coacher och författare till böcker inom nyandliga managmentfilosofi.

Så ska jag sammanfatta kapitalets arbetsmoral handlar det om att:

Arbetskraften ska vara flexibel och emotionellt kompetent med en positiv inställning. Vilket i praktiken kan innebära att vi ska acceptera  dåliga villkor, slicka röv och sälja in oss med glad min och med mössan i hand.

Som sagt, om du känner att du har råd kan du gärna testa detta nästa gång du går på arbetsintervju. Påstå att du inte är på det här viset. Du behöver inte ens uttrycka det i negativa termer.

Säg bara att du gillar fasta rutiner, vill ha en fast anställning, alltid säger vad du tycker samt har en realistisk livssyn och se vad som händer.

Statens moral – Vår makt 2010

Jag kommer alltså att hålla ett litet anförande på Vår makt i Malmö idag. För dig som inte kan komma dit lägger jag upp mitt, i ärlighetens namn oredigerade, manus här.

Inga nyheter för dig som brukar läsa vad jag skriver…

Del I – STATENS MORAL

Jag tänker prata om arbetsmoral. Är dock inte helt säker på om ”moral” är rätt ord. Vi kan för enkelhetens skull kalla det ”syn på arbete”. Jag tänker ta upp tre olika perspektiv, nämligen statens, kapitalets och arbetarklassens. I sista fallet hoppas jag att ni kan hjälpa mig på traven.

Jag har hyfsad koll på hur staten och kapitalet ser på arbete. Däremot är det en öppen fråga hur vi som arbetar, kanske inte bara ser på arbete, utan bör se på arbete.

Vad ska vi ha för arbetsmoral? Hur förhåller den sig till statens och kapitalets motsvarigheter?

Någon som vet hur länge vi haft åtta timmars arbetsdag? Sedan 1920, alltså i nittio år. Innan dess sänktes arbetstiden med jämna mellanrum. Arbetstidsförkortning har med tiden blivit en stendöd politisk fråga. Till och med inom stora delar av arbetarrörelsen. Trots att produktionen hela tiden blir effektivare är det numera så mycket, inte lite, arbete som gäller. Särskilt för borgerligheten.

Ganska snart efter valsegern för åtta år sedan började Alliansen hårdlansera sin variant av den så kallade arbetslinjen. Det handlar, som ni alla vet, om att så många människor som möjligt ska sysselsättas.

Märk väl att det handlar om sysselsättning, inte nödvändigtvis arbete. Det har inte skapats särskilt många nya jobb under de senaste mandatperioderna. Däremot har betydligt fler tvingats att aktivt söka befintliga jobben. Människor som tidigare varit sjukskrivna till exempel.

Arbetslinjen har överhuvudtaget ganska lite med arbete att göra. Ur ett större perspektiv handlar det om omfördela resurser, från de som har lite till de som har mycket.

Inte nog med det. Arbetslinjen har bland annat följande effekter, som delvis också hänger ihop:

(1) Den sänker lönerna
När fler konkurrerar om de få jobb som finns behöver inte arbetsgivarna erbjuda anständiga löner. Tvärtom. Det finns alltid någon som måste ta jobbet oavsett betalning.

(2)Den håller inflationen nere
Inom nationalekonomin är ”inflationsdämpare” en etablerad benämning på arbetslösa. Ju sämre ersättning, desto mindre har en arbetslös råd att konsumera. Detta administreras politiskt genom att exempelvis ge arbetslösa och sjuka socialbidrag istället för a-kassa och sjukpenning.

(3) Den möjliggör skattesänkningar
Det är exempelvis billigare att betala ut socialbidrag än sjukkassa. Allra billigast är det förstås att inte betala någon ersättning alls. Någon som varit arbetslös eller sjukskriven länge får ju inte automatisk socialbidrag när hon utförsäkras från andra system. Den som äger sitt boende, har en bil, andra tillgångar, en sambo eller make med inkomster kan glömma så kallat ”ekonomiskt bistånd”
Men vad händer då med alla arbetslösa som tvingas tävla om jobb som inte existerar? Jo, det gamla vanliga. Arbetslösheten behandlas som ett fel hos arbetslösa individer istället för som ett fel hos samhället.

Den arbetslöse skuldbeläggs och anklagas för att ha för dåligt CV, bristfälliga kunskaper eller till och med för att vara lat. Det var inte länge sedan som dåvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin misstänkte att bidragstagare satt hemma och spelade tevespel.

I de mest absurda fallen, vilket jag återkommer till, anklagas han eller hon för att ha ”fel inställning”. Som om ”rätt inställning” skulle skapa fler arbetstillfällen.

För att rättfärdiga hetsjakten mot arbetslösa har regeringen bland annat använts sig av rapporter från den så kallade FUT-Delegationen, alltså delegationen mot felaktiga utbetalningar.

I delegationen ingår företrädare från bland annat arbetsförmedlingen, csn och försäkringskassan. Deras uppdraget var att ”mäta omfattningen av felaktiga utbetalningar”. Märk väl, felaktiga utbetalningar.

Hur många fall tror ni att de har hittat där någon fått för lite pengar eller där någon inte fått några pengar alls trots att hon eller han varit berättigad? Svaret är noll. De letade uteslutande efter fall där de menar att för mycket betalats ut.

Fut-delegationen har anklagats både för att ha använt felaktiga metoder, för att använda rena gissningar och för att ha saltat sina siffror. Trots detta har de lyckats skapa en myt om att det fuskas rejält med bidrag, sjukkassa och så vidare. En myt som regeringen använder för att sätta ännu hårdare åt sjuka och arbetslösa.

Arbetslinjens ideologiska och ”vetenskapliga” grund hittar vi bland annat hos årets nobelpristagare i ekonomi. En av deras slutsatser är att hög ersättning till arbetslösa leder till högre arbetslöshet och längre söktider. Och då givetvis det omvända, att låg ersättning leder till låg arbetslöshet.

Det påminner om industrialismens framväxt. Dåtidens kapitalister behövde arbetskraft, men ingen ville arbete. De behövde nämligen inte eftersom de kunde leva av att exempelvis odla sin egen mat. Så kapitalisterna var tvungna att bränna ner gårdarna för att tvinga folk till fabrikerna.

Det hjälpte dock inte. Många föredrog i stort sett precis vad fan som helst, som kriminalitet och tiggeri, framför taskiga löner och usla förhållanden på fabriken.

I Grundrisse beskriver Marx dilemmat såhär:

De måste tvingas till arbete under kapitalistiska förhållanden. De egendomslösa är mer benägna att bli luffare, rånare och tiggare än arbetare.”
Nästa steg blev därför att införa stenhårda lagar mot lösdriveri med bland annat tortyr på straffskalan.

Den strategin skiljer sig egentligen inte så mycket från arbetslinjen. Det rör sig om en gradskillnad inte en artskillnad. Det handlar om att tvinga dem som har det sämst. Om att inte ge dem något som helst val.

Den här gången är det dock inte till några fabriker som folk tvingas. Det är till arbetsmarknadsåtgärder. Så om jag något bryskt skulle sammanfatta statens arbetsmoral skulle det bli:

Alla ska stå till arbetsmarknadens förfogande, men alla ska inte jobba. De som inte jobbar ska ha det tillräckligt dåligt, så de inte sluta står till arbetsmarknadens förfogande.