En guide till okreativt skrivande

Vill du lyckas som författare? Enkelt. Låt bara bli att använda din fantasi. Försök inte skapa något originellt. Var för allt i världen inte kreativ.

1 september 2000 började Kenneth Goldsmith skriva av den The New York Times som hade trillat ner i brevlådan under morgonen. Inte någon särskild artikel eller ens alla artiklar, utan hela tidningen. Varenda bokstav. Bildtexter, annonser, små märkliga tecken från tryckeriet. Allt. Det låter kanske inte så imponerande, men när Goldsmith var färdig några månader senare hade ingivelsen resulterat i en bok på 900 sidor. Inte nog med det. Trots att inget särskilt hade hänt i nyhetsväg var boken full av historier om kärlek, svartsjuka, mord, brott och sex. Precis som en riktigt bra roman alltså. Detta fick Goldsmith att inse att det ges tusentals högklassiga böcker, lätt förklädda till dagstidningar, varje dag över hela världen.

Goldsmith har fått andra liknande idéer. Som att anteckna allt han sade under en veckas tid. Alla rörelser hans kropp gjorde under 13 timmar. Allt som sades under en radiostations trafikrapporter en hektiskt fredag under rusningstid. Varenda väderleksrapport en annan radiostation sände under hela 2005.

Världen är full av texter. Mer eller mindre intressanta. Jag tänker inte skriva en enda till.

Kenneth Goldsmith

Om du frågar Goldsmith varför skulle han svara att ”världen är full av texter. Mer eller mindre intressanta. Jag tänker inte skriva en enda till”.Inte ens det har han kommit på själv. Han har snott citatet från konceptkonstnären Douglas Huebler, som satte en ära i att inte skapa något nytt utan bara använda redan befintliga objekt i sin konst. Goldsmith menar också att litteraturen är 50 år efter konsten när det gäller att vara okreativ.

Om det verkar tråkigt att skriva av en hel dagstidning, hur trist är det då inte att läsa Goldsmiths bok där han gjort just detta? Troligen outhärdligt. Mig veterligen är det ingen som läst den. Det gör ingenting, menar Goldsmith som erkänner att hans böcker är oläsliga. Man behöver inte läsa dem. Det räcker att förstår konceptet. Något som definitivt gäller fler författares böcker.

Goldsmith är inte ensam. Det finns massor av okreativa författare och skribenter. Ett av de mest kända projekten på senare år är ”Getting inside Kerouacs head” där författaren Simon Morris skrev av en sida ur ”On the Road” varje dag och postade på sin blogg. Morris hade aldrig läst boken tidigare, och tyckte ett okreativt förhållningssätt var bästa metoden att närma sig den.

En annan okreativ metod är att översätta texter till kod. En helt vanlig mening kan bli ”substantiv verb adjetiv komma substantiv adjektiv adjektiv substantiv punkt”. Den som skriver av några hundra sidor på det här sätte kommer snart att upptäcka en rytm, en sorts notsystem eller ett grammatiskt DNA.

En anan metod är att kasta om ordningen på en befintlig text. Arbetarens medarbetare Pär Thörn har ordnat både Strindbergs Röda rummet och Goethes Leiden des jungen Werthers i bokstavsordning. Hans version av Röda rummet lästes dessutom i Köpenhamn, Stockholm och Malmö, av en kör där alla medlemmar läste varsitt kapitel samtidigt och kopierades därmed på nytt i ytterligare ett antal sammanhang.

Internet och textbehandlare skapar oändliga möjligheter att vara okreativ. Det har aldrig någonsin varit så enkelt att kopiera som nu. Väldigt mycket av det som skrivs hamnar för eller senare på internet där vem som helst kan använda det för okreativa syften. Ctrl+A Ctrl+C, Ctrl+V är egentligen allt en okreativ författare behöver kunna behärska.

Låter det begränsande att bara använda befintliga texter i olika kombinationer? Verkar det som om alternativ, idéer och nya kombinationsmöjligheter skulle ta slut? Oroa dig inte. Kreativa författare lyckas ju skriva böcker genom att bara använda samma uppsättning 28 bokstäver gång på gång på gång. Men lite motsägelsefullt är väl ändå det här med okreativitet? Visst. Givetvis skapas något nytt varje gång det skapas en kopia. Och det går inte att vara okreativ på ett intressant sätt om man inte är ganska kreativ i högst traditionell mening.

Men vad gör en okreativ författare egentligen? För att förstå detta måste vi ta en omväg över modern dansmusik och Jamaica. Och jag förväntar mig inte att Goldsmith hänger med på den resan.

Om en kreativ författare är ett geni som sitter på sin kammare och får nära nog gudomliga ingivelser som resulterar i originella texter är den okreativa författaren en DJ. En DJ som använder redan befintliga objekt som sätts samman i nya kombinationer i nya sammanhang. En DJ inom techno, house eller hiphop kan använda allt från hela låtar i mer eller mindre befintligt skick till brottstycken av låtar, ljud, instrument, effekter, scratch och samplingar. Musik från den egna genren, andra genrer, skivor på fel hastighet och flera låtar samtidigt. Kanske pratar hen eller sjunger eller rappar eller låter någon annan göra det. Någon som gjort det vid något annat tillfälle, men fått sig röst stulen med eller utan vetskap. Djn tar alla dessa kopierade ljud, sätter samman dem på ett nytt sätt i ett nytt sammanhang.

På samma vis arbetar den okreativa författaren. Skillnaden är att hen arbetar med texter istället för låtar. Den okreativa författaren tar redan färdiga texter, sätter samman dem på ett nytt sätt, i ett nytt sammanhang vid en ny tidpunkt.

På Jamaica är den okreativa musikkulturen särskilt framträdande. De har dessutom mer korrekta benämningar. Förvillande nog heter en DJ på Jamaica inte DJ – det är en person som sjunger eller pratar till musiken – utan selector, alltså väljare. Någon som väljer ut fragment, sätter samman dem och presenterar dem på nytt för sin publik.

Det finns också en form av särskilt okreativ musik som kallas dub. Inom dub gör man så kallade ”versions” av egna eller andras låtar. Man skalar bort en massa onödiga saker och behåller bara det viktigaste. Oftast blir det bara basgången, vissa trummor, kanske ett gitarrackord i baktakt och någon strof av sången kvar. Fullt jämförbart med någon som tar en redan färdig text och ordnar den på ett nytt sätt. En okreativ författare är alltså en ”väljare” som gör ”versioner” istället för att skapa något nytt.

En föregångare inom okreativt skrivande är den argentinske författaren Jorge Luis Borges. Hans bok Pierre Menard från 1939 handlar om en fransk författare som skriver en version av Cervantes Don Quijote 300 år efter att originalet publicerats. Versionen är helt identisk med förlagan, men Borges argumenterar för att det rör sig om två helt olika verk eftersom språk förändras när det sätts in i nya sammanhang.

Den okreativa författarens versioner kan gärna baseras på texter i vid mening. Den franske konstnären Claude Closky listade alla sina ägodelar och tillsammans med annonser för dem, skrivna på överdrivet reklamspråk. Först då framträdde de i sin fulla senkapitalistiska betydelse.

Alexandra Nemerov beskrev en hel dag i hennes liv genom att bara nämna olika varumärken hon stötte på. Prova gärna metoden själv. Så här ser en morgon i mitt varumärkesliv ut:

  • Ikea
  • Ikea
  • Ikea
  • Zoegas
  • Under Armour
  • H&M
  • Ifö
  • Gustavsberg
  • Tapwell
  • Dickies
  • Fred Perry
  • Ikea
  • Apple
  • Ikea
  • Ikea
  • Ikea
  • Axa
  • Zoegas
  • Ifö
  • Gustavsberg
  • Tapwell
  • Pepsodent
  • Ifö
  • FM Mattson
  • Bulldog
  • Ikea
  • Zoegas
  • Onitsuka Tiger
  • Ben Sherman
  • Beats by Dr Dre
  • Cresent
  • Zoegas
  • Apple
  • Zoegas

En lättbegriplig och samtidigt sorglig bild. De finns ytterst få tillfällen då vi inte stöter på varumärken. Det är till och med så att jag knappt i fantasin kan föreställa mig en sådan situation. Att gå naken genom en skog kanske? Varumärkesexperimentet säger, som så många andra okreativa praktiker, väldigt mycket om världen vi lever i. Inte så konstigt kanske med tanke på att okreativa författare faktiskt skriver av verkligheten. Det är bara en tidsfråga innan okreativitet slår igenom stort även inom vetenskapliga discipliner.

Kan man lära sig att bli okreativ? Avprogrammera sig själv från romantiskt naiva föreställningar om originalitet och genialitet? Visst. Kenneth Goldsmith håller kurser på University of Pennsylvania. Examensarbetet består i att ladda ner någons annans uppsats från nätet, presentera den som sin egen och argumentera för den mot en opponent. Ett intressant grepp i dessa dagar då högskolor och universitet lägger ansenliga resurser på att avslöja plagiatörer. Jag undervisar själv på en högskola och okreativt skrivande är ett ofta återkommande moment min undervisning.

Men du kan lära dig alldeles själv också. Här är en bra övning att börja med:

  1. Ta fram din favoritskrift. Det spelar ingen roll vad det är för sort. En roman. En diktsamling. En bilderbok. En pamflett. Sportsidorna i kvällstidningen. En kärleksbrev.
  2. Ta fram ditt favoritskrivdon. En blyertspenna, datorn, kladdkritor eller vad det nu kan vara.
  3. Sätt dig vid din favoritskrivplats. Skrivbordet, fiket, biblioteket, bussen eller en parkbänk.
  4. Skriv av ordagrannt. Alltså, bokstavligt talat bokstav för bokstav. Låt dig för allt i världen inte inspireras att skapa något eget. Kopiera. Håll gärna på i minst åtta timmar. Gärna längre.

Låter det tråkigt? Det är meningen att det ska vara det också.

Om någonting är tråkigt efter två minuter, gör det i fyra. Om det fortfarande är tråkigt, åtta. Sedan sexton. Sedan trettiotvå. Eventuellt upptäcker man att det inte är tråkigt alls.

John Cage

Sätten att utföra övningen och reaktionerna på den varierar. Många följer instruktionerna till punkt och pricka. Andra bryter lite mot dem, ytterligare några helt och hållet. Vissa som genomför övningen omvärderar sin favoritbok och tycker inte alls lika bra om den längre. Andra tycker den har blivit ännu bättre. Någon börjar skriva av för att sedan ändra någon liten detalj, som namnet på någon av karaktärerna i boken eller en irriterande stavning som ”sej” istället för ”sig”. Någon ändrar handlingen lite grann. Någon annan helt och hållet. Någon börjar fundera över vilket papper boken är tryckt på. Vilket typsnitt som används. Vad som skulle hända om man ändrade detta. Någon annan funderar på i vilken ställning hen sitter och skriver. Om skrivandet som fysisk aktivitet, som en sorts dans.

En variant av övningen, som får okreativiteten att framträdda i all sin motsägelsefullhet, är att låta flera personer skriva av samma text under så lika förutsättningar som möjligt. Resultatet blir alltid lika många olika versioner som deltagare.

Du kan givetvis ändra alla variabler. Välja en bok du hatar. En plats som stressar dig. Skriva med fel hand. Skriva av annonser, bruksanvisningar eller kataloger. Ordna befintliga texter på nya sätt. Klippa sönder böcker och klistra ihop dem igen. Placera dem i nya sammanhang. Klottra några kapitel på en vägg. Variationsmöjligheterna är oändliga.

Svårare än så är det inte. Kom bara ihåg att inte vara så kreativ. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Och kom ihåg, kombinationerna tar aldrig slut, sammanhangen förändras ständigt och den allra bästa kopian kopieras alltid imorgon.

 

Okreativa tips

Kenneth Goldsmith Uncreative Writing: Managing Language in a Digital Age
En bra introduktion till okreativt skrivande

Craig Dworkin och Kenneth Goldsmith Against Expression: An Anthology of Conceptual Writing
Antologisamling om olika metoder att utrycka sig konceptuellt i skrift.

Pär Thörn Röda rummet (alfabetisk)
Strindbergs Röda rummet, ordnad i bokstavsordning.

Pär Thörn Leiden des jungen Werthers (alphabetisch)
Goethes Den unge Werthers lidande ordnad i bokstavsordning

Sucking on Words
Goldsmiths film om sig själv och sitt okreativa skrivande. Finns att ladda ner gratis från ubu.com

 

Ur Arbetaren #43 2012

Oktober

Utomhus på hösten

Dags för månadens musikskörd. De gamla nittiotalshjältarna The Orb är i farten igen. På den tiden var de hyfsat ensamma och banbrytande med sin dubambient. Nu har de minst sagt en hel del konkurrenter. Jag tycker dock att gubbarna står sig rätt bra.

Skivbolaget Perlon har någon sorts 100 skivorsjubileum och släpper en riktigt bra samling för att fira detta. Vanligen innehåller den typen av samlingar gammal skåpmat, men det här är ett undantag. Perlon släpper dessutom någon sorts trippel EP med Schakleton. Har inte hunnit skaffa dem än, men jag har svårt att tänka mig att det inte skulle handla om årets höjdpunkt.

Ricardo Villalobos tar den spanska duon Los Updates till hjälp och förklara hur bankväsendet fungerar. Man skulle kunna beskriva stycket som en version av Brechts:

Det är mer kriminellt att driva en bank än att råna den.

Lyssna och lär!

Jag vill även lyfta fram de tre avslutande spåren. Indigos ”Home” kan mycket väl vara årets låt, den extremt pålitlige Scuba levererar som vanligt och mannen med det fåniga namnet Joy Orbison kommer du att höra mycket av framöver.

REKTOR SELEKTOR – OSANNOLIKA SKÄL – OKTOBER 2009


1 Super Soakers – The Orb

2 Unconventional – SQL

3 Protest 09 – Roberto Bardini

4 Reel Life (cv313 Dimensional Space Mix) – Luke Hess

5 Midnight Call (Dub Mix) – Fluxion

6 Wtorek – 3 Channels & SLG

7 Verse 2the Chorus (Salz Remix) – Five Green Circle

8 Blast (Format:B Remix) – Florian Meindl

9 Luechtoorn – Kollektiv Turmstrasse

10 Bank Brotherhood (Audio George Mix) – Ricardo Villalobos

11 Goodly Sin (Robert Hood Remix) – Ben Klock ft. Elif Bicer

12 Trummerfeld (Oliver Huntemann Remix) – Extrawelt

13 Code Two (Brendon Moeller Remix) – Subsonic Park

14 Monsters (Cardopusher remix) – Kid606

15 Spliffhead (Ramadanman Refix) – The Ragga Twins

16 Home – Indigo

17 Negative – Scuba

18 Hyph Mngo – Joy Orbison

Vet ni! Konsten är död.

STREET ART IS DEAD

Det finns en rondell i Malmö som kallas Tjacktårtan eller Hundbajsrondellen, lite beroende på vem man frågar. Tidigare hängde tre reklamskyltar på ett plank i ena änden. Skyltarna tapetserades om med ny reklam ungefär varannan vecka. Det dröjde sällan längre än någon timme innan någon gick lös på bilden eller budskapet. Eller både och. Ibland subtilt, ibland totalt.

Med tanke på hur omfattande och effektivt förändringsarbetet var utgår jag från att flera personer var inblandade i detta ädla konstprojekt. De gjorde helt enkelt ”versions” av reklamen. Ibland häcklades avsändaren. Andra gånger förändrades budskapet helt och hållet.

En dag i somras var reklamskyltarna borta. Planket är sedan dess en så kallad laglig graffitivägg. Och konsten därmed död.

Missförstå mig inte. Det är kul för Malmös grafittimålare. Det är också glädjande att Malmö kommun bejakar olika konstformer. Jämför med exempelvis Stockholms kommun där den borgerliga majoriteten har en trettiotalsmässig inställning till konst de inte gillar.

Men den lagliga väggen är problematisk av två skäl. Dels har den fina arenan för ”semiotic resistance” försvunnit. Dels saknar laglig graffiti ett element som i vanliga fall gör den intressant och levande. Den saknar ett ifrågasättande av privatiseringen av det offentliga rummet.

Fler och fler offentliga miljöer privatiseras. Det finns allt färre lokaler, gator och torg där vi inte betraktas som kunder. I dessa miljöer har yttrandefriheten graderats. Har du pengar kan du sprida i stort sett vilket budskap du vill och presentera det precis hur fult som helst. Om du inte betalar är dina möjligheter att göra din röst hörd eller sedd däremot högst begränsade.

Säga vad man vill om graffiti som konst. Men ”olaglig” graffiti ifrågasätter den utveckling där graden av yttrandefrihet och tillgång till det offentliga rummet allt mer avgörs av tjockleken på din plånbok. Den ifrågasätter den liberala ordning där allt förvandlas till varor, så även det fria ordet.

En laglig graffitiväg är ett sätt att försöka definiera in en annars svårhanterad konstform i den här ordningen. Det är en sorts muta. Här får ni en vägg att måla på om ni slutar ifrågasätta, problematisera och testa var gränsen för yttrandefriheten går. Här får ni en vägg om ni berövar er konst på det mesta som gör den intressant. Någonting säger mig dock att just det här priset inte är riktigt så lågt.

Gilles Dauvé In Dub

dans utan moral

Jag har fått en tillrättavisning. En klok person påpekar att min version av Gilles Dauvés ”Pour un monde sans morale” inte alls är en ”version” utan snarare en översättning.

Det håller jag faktiskt med om. Med anledning av detta bjuder jag på just en version av min egen översättning av denna tänkvärda text. Kan inte påstår att jag håller med om allt. Eller rättare sagt. Den som håller med om allt missar poängen med texten.

Tyvärr ändrade redaktören titeln till det något missvisande ”För en värld utan moralordning”. Eller kanske gjorde han också en version? Vad vet jag. Här är den hursomhelst…

 

För en värld utan moral

Motsatsen till allt är inte inget utan några.

Motsatsen till allt är inte inget utan några.

Motsatsen till allt är inte inget utan några.

Motsatsen till allt är inte inget utan några.

Communism knows no monsters.

 

Texten ingår i boken ”Vägrandets dynamik” som finns att köpa och eller ladda ner här.

Dela på Facebook