Tänkte berätta lite om olika saker som inspirerat mig i arbetet med Metropia. Två saker innan vi börjar bara:
(1) Jag vet att det heter ”omedvetna”. Men eftersom det är en tunnelbanefilm tycker jag undermedvetna är roligare.
(2) Texten kan mycket väl innehålla en spoiler. Så har du inte sett den men tänker göra det tycker jag du ska vänta med att läsa det här.
Det är ganska uppenbart för alla som sett Metropia att övervakning är en av de viktigaste utgångspunkterna för filmen. När vi talar om övervakning är det lätt att tänka att det finns någon som spionerar. Som av en ironisk slump skriver jag det här samma vecka som FRA-lagen träder i kraft.
Och visst är möjligheterna att övervaka någon i en tunnelbana oändliga. Hela systemet är ett panoptikon där du potentiellt sett alltid har någons ögon på dig. Det finns kameror överallt. Du vet inte om någon tittar, men det kan definitivt vara så. Det det är bästa att sköta sig, för man vet ju aldrig.
Tyvärr hade vi en känsla av att det här formen av övervakning var gårdagens nyheter och att vi var på väg in i nästa fas. Eller rättare sagt, att vi redan befann oss där. En del inspiration hämtades från en text av den franske filosofen Gilles Deleuze som, så vitt jag kunde förstå, beskrev den här nya ordningen. Det här stycket förutspår exempelvis Storstockholms lokaltrafiks digitala biljettsystem, där resenärerna potentiellt kan kartläggas in i minsta detalj, med en nästan obehagligt träffsäkerhet:
Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag (elektroniskt halsband).
Félix Guattari tänkte sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter, med hjälp av sitt elektroniska kort (dividuell) som lyfte den ena eller andra barriären; men kortet kunde vara indraget en viss dag, eller mellan vissa timmar; det som räknas är inte barriären utan datorn som beräknar vars och ens position, tillåten eller otillåten, och utför en universell modulation.
Den nya världen var alltså redan här och tunnelbanan något av en spjutspets. Om en människa som tror att någon eventuellt bevakar henne är lätt att kontrollera. Vad är då inte en människa som dessutom vet att hennes arbetsgivare, migrationsverket eller arbetsförmedlingen vet hur hon använder den lokaltrafik som är mer eller mindre omöjlig att undvika om du inte har bil och vill förflytta dig i Stockholm?
Det är lätt att bli konspiratorisk här. Alla som någon gång åkt tunnelbana i Stockholm vet att den är konstruerad för att frakta arbetare till och från sina arbetsplatser. Förorten – innerstaden tur och retur. Vill du däremot hälsa på en kompis i förorten bredvid blir det till att använda karta, kompass och i snitt tre bussbyten. Sedan en tid tillbaka har socialbidragstagare inte rätt till resor med kollektivtrafiken annat än just till och från jobbet. Hur länge dröjer det innan någon blir straffad för att hon använt tunnelbanan på fel sätt? För sitt eget nöjes skull, eller ännu värre, utan någon särskild anledning alls.
Tyvärr slutar inte historien här. Samtidigt som vi började arbetet med Metropia gav SL ut en folder* där de uppmanade folk som ”visste med sig att de doftade starkt” att åka med särskilda vagnar. I tunnelbanan vimlar det samtidigt av reklam för olika typer av kroppskontroll. Schampo, kläder, motionskedjor, tandkräm, smink och hälsokost. Om det inte var nog med att eventuellt vara övervakad, att någon kan ta reda på precis hur, var och när du reser var du också tvungen att tänka på hur du luktar. Hur du ser ut. Om du borstat tänderna. Att du borde gå på spinning oftare. Vad du brukar äta till lunch. Om du har tillräckligt fylliga ögonfransar. Och om personer som vet att de är övervakade håller sig på mattan är det ändå ingeting emot de som dessutom har en inre röst som frågar om de inte doftar lite väl starkt för att åka med främre vagnen.
Framtiden är inte bara här. Den rullar just nu iväg med tåget du missade. Medan du står på perrongen och undrar om någon tittar. Om chefen vet att du missade tåget med flit. Om personen bredvid ser att du har mjäll och känner din pseudoförbjudna kroppsodör. Schampot Dangst** i Metropia är inte science fiction. Det är bara kamerorna, det digitala biljettsystemet och all kroppskontrollpropaganda som smält samman i ett enda härligt trögflytande kontrollinstrument med förföriskt blått, radioaktivt skimmer. Trevlig resa!
* Jag har tyvärr tappat bort originalet. Den som hittar ett exemplar och skickar till mig får en vän för livet i utbyte.
** Stort tack till Faranak Rahimi som hittade på namnet till detta fina schampo.
Skumrask 