Det tog en timme att ta mig till mitt förra jobb. Enkel väg. Det blev två timmar om dagen, tio timmar i veckan och fyrtio timmar – det vill säga en hel extra arbetsvecka – i månaden.
Detta är knappast en unik situation. Lång restid till och från jobb är inte ovanligt för de som bor i större städer. Inte heller för de som bor utanför tätorter.
Det märkliga är snarare att det är så självklart att det är arbetaren som ska står för tiden och kostnaden att ta sig till sitt arbete. Att resa till och från jobbet är ju egentligen samma sak som att betala för att jobba över.
I mitt fall blev arbetsdagen två timmar längre till en kostnad på 720 kronor i månaden. Och då räknar jag inte prestationen att ta emot reklam som lokaltrafiken tvingar mig till.
Varför är det så självklart att arbetaren ska stå för den kostnaden? Varför ingår inte ersättning får resor till och från jobbet i anställningsvillkoren? Varför ingår inte restiden i arbetstiden?
Skumrask 