Förutom det knippe låtar jag rekommenderar på Throw me away har jag bland annat lyssnat på det här i år:
Inga Copeland Because I’m Worth It
Ena halvan av gruppen Hype Williams visar att hon kan minst lika bra på egen hand. Framförallt är det till skillnad från det mesta annat i genren hyfsat originellt.
Sleaford Mods Divide and Exit
När jag hörde Sleaford Mods första gången föreställde jag mig en socialarbetare som fått nog av klassamhällets baksidor, sagt upp sig för att istället resa runt med buss och vråla ut sitt hat till tonerna av något som låter som The Streets på helt fel mediciner. När jag undersökte saken närmare visade sig att så också var fallet. Själva beskriver de musiken som ”electronic munt minimalist punk-hop rants for the working class and under from Nottingham, UK”. Leta gärna upp videon ”Tied Up In Nottz” som är hämtat från albumet Divide and Exit och dra dina egna slutsatser
DJ Koze Reincarnations Part 2
Stefan ”DJ Koze” Kozalla släpper återigen ett album med versioner av andras låtar som inte bara är bättre än de ursprungliga låtarna utan också bättre än den mesta annat som givits ut i år.
Margaret Dygas That / In Wood
Min allra största idol Margaret Dygas har släppt en ny tolva. Jag har skrivit det förr men det är värt att upprepas. När house är riktigt jäkla bra låter det ungefär som något Margaret Dygas gjort. In Wood är släppt på Perlon, ett av få skivbolag som aldrig någonsin ger ut en dålig skiva.
Hatti Vatti Worship Nothing
När jag stött på Hattis Vattis musik har jag fördomsfullt tänkt att den är gjord av en person med västindiska rötter som vuxit upp i en förort i östra eller södra London. Fel. Hatti Vatti heter egentligen Piotr Kalinski och är en kritvit kille från Gdansk i Polen. Detta har inte på något vis hindrat honom från att göra det bästa dubstep-albumet i sitt slag sedan King Midas Sounds Waiting For You… från 2009. Det handlar om långsam, ödesmättad, reggaespäckad och oerhört vacker dub.
Manic Street Preachers Futurology
Den överlägset bästa skiva jag inte lyssnade på i år.
Theo Parrish American Intelligence
En veteran som sällan släpper i från sig något halvhjärtat. Så inte heller denna gång. House med väldigt hög lägstanivå.
Biome Layers
Hur många år i rad jag påstått att dubsteppen är död? Oändligt. Biome är ett av unadntagen som bekräftar detta
West Norwood Cassette Library 8 Track Cartridge
Kanske inte det bästa, men definitivt det roligaste jag lyssnat på i år (i ärlighetens namn släpptes denna sent förra året)
Kassem Mosse Workshop 19
Tillsammans med Parrsih ovan den bästa housen från i år. Mycket egensinnigt och kompromisslöst. På ett bra sätt alltså.
Jag har dessutom fått några nya hiphop-favoriter i år som Cleo, Trappmusik och Silvana Imam
Skumrask 