Jag har tidigare avhandlat spotifieringen av samhället, det vill säga det faktum att vi i allt större utsträckning måste betala för att slippa viss information, företrädesvis reklam. Att vi först måste jobba några timmar för att kunna köpa sådant vi behöver och sedan ytterligare några för att slippa sådant vi absolut inte vill ha.
Det här fenomenet har alltså blivit så vanligt att det numera även förekommer som verb:
Att spotifiera – ta någonting som är gratis*, hugga av det svansen** och belägga det med en avgift***.
* Gratis eller åtminstone till en väldigt låg avgift som exempelvis ett bredbandsabbonemang.
** Svansen syftar på begreppet ”Den långa svansen” som är hämtat från Chris Andersons bok med samma namn. Det här med svansen är viktigt. Det är nämligen det som skiljer spotifieringen från andra typer av privatiseringar och inhägnader.
*** Ofta måste man betala, men även andra typer av motprestationer förekommer som exempelvis att tvingas lyssna på reklam.
Vi kan undersöka hur spotifiering fungerar genom att besöka två platser, Nätet och Torget. Vad händer när internet spotifieras och förvandlas till just olika varianter av Spotify? Vad händer när ett torg spotifieras och förvandlas till detaljhandelns motsvarighet till Spotify, nämligen en galleria?
Vi börjar med nätet. Det finns en jäkla massa gratis kultur på nätet. Laglig eller olaglig, rätt eller fel. Den diskussionen kan vi ta någon annan gång. Låt oss bara konstatera att det är på det viset. Spotifieringen innebär att det som tidigare gått att få tag på gratis, nu kräver en motprestation. Antingen betalar du eller så måste du lyssna du på reklam.
En av de riktigt bra sakerna med internet har varit mångfalden. Visst, det finns problem med den också, men uppsvinget för olika nischprodukter och extremt smala företeelser har gjort världen till en betydligt bättre plats. All den kultur som tidigare sålt för lite för att platsa i vanliga affärer hittar sina fans på nätet.
Spotifieringen innebär att den här svansen klipps av. Vi är tillbaka där vi var innan internet. Sist jag kollade saknade Spotify – och i shit you not – 97% av den musik jag lyssnat på den senaste månaden. Återigen är det bara musik som har en potentiellt stor publik som tillhandahålls. Någon annan har bestämt innehållet utifrån ett affärsmässigt, inte kvalitativt, perspektiv. Det är inte fråga om bra eller dålig kultur utan om kulturen går att sälja i stora volymer eller inte. Det är inte längre du som väljer utan en ekonom som gjort en målgruppanalys.
Visst, Spotify kanske suger, men det är ingen som tvingar mig att använda tjänsten. Trodde jag. Sen läste jag att Telia funderar på att reservera en del av sin bandbredd till Spotify. Inga problem. Det finns säkert bandbredd kvar. Men vad händer när det dyker upp en liknande tjänst som säljer teveserier, en annan som säljer filmer och en tredje som säljer svenska deckare i ljudboksformat där Liza Marklund läser upp ett meddelande från sina sponsorer varje gång hon vänder blad? Vad händer när bandbredden inte räcker till eftersom leverantören givit företräde åt olika typer av Spotify? Plötsligt är internet inte längre internet utan snarare en form av kabel-tv, fast med flera typer av produkter.
Men tyvärr slutar inte historien där. Spotifiering förekommer även på andra platser än internet. Ta ett vanligt torg. Säg att någon får för sig att spotifiera torget. Denne köper loss marken, glasar in torget och bygger en galleria. Den allmänna platsen förvandlas då till privat område, med vissa öppettider och nya regler för hur man får använda det.
Vissa typer av information, som flygblad, förbjuds medan andra typer som exempelvis försäljning av mobilabonnemang uppmuntras. Vissa besökare, exempelvis icke-konsumerande a-lagare och ungdomsgäng portas.
Precis som när det gäller Spotify förändras utbudet. Många affärer försvinner och andra, ofta stora kedjor, kommer i deras ställe. Bara de som har viss omsättning och har råd med hyran blir kvar, precis som bara storsäljarna finns kvar på Spotify. Oavsett var du går in i en galleria – Lund eller Luleå – kommer du att hitta ungefär samma butiker. Ofta till och med exakt samma butiker.
En galleria är också ”gratis” på samma sätt som spotify är gratis. Är du bara beredd att bli trakasserad av försäljare och rätta dig efter de förutsättningar som gäller i det numera privatiserade rummet kostar det ingenting att vara där. Om du är potentiell konsument alltså. Ända tills du letar efter någonstans att sätta dig och vila och upptäcker att de enda sittplatser som finns kvar är belägna i kaféet där man – just det – måste köpa något
Spotifiering är alltså något mer omfattande än en vanlig inhängning, där man privatiserar något allmänt som exempelvis en badbrygga, en strand eller en offentlig verksamhet. Spotifiering innebär också en försämring av det som inhängnats, både kvantitativt och kvalitativt. Det innebär färre och sämre låtar på det som tidigare varit internet. Färre och sämre butiker kring det som tidigare varit ett torg. Den där mångfalden och valfriheten som liberaler brukar skrika sig hesa om försvinner och kvar blir den perfekta kombinationen mellan allt som är dåligt med Nordkorea och allt som är dåligt med vårt samhälle.
Jag vill att du tänker på det nästa gång du slänger ihop en spellista på Spotify. Kom också ihåg att Spotify inte är en orsak eller ens en viktig aktör när det gäller spotifieringen av samhället. Spotify är bara en lus i pälsen på den rabiessmittade best vi vanligtvis kallar kapitalismen.
Skumrask 